Tankar från ett udda tankesätt

Rasism här och där --Ja överallt

2011-09-30T22:34:00.004+02:00

Long time no see!
Har varit inne i en period då jag inte haft inspiration eller tid för bloggning. Så då är det ganska skönt att se Aftonhorans små rubriker om att Tintin är ställd inför rätta -För rasism. (För då får jag anledning att få klaga lite)

Det gäller naturligtvis Herges ungdomssynd Tintin i Kongo (Herges andra berättelse om Tintin), där de svarta framställs som mindre vetande och primitiva. Kongo var länge en koloni under Belgiskt Styre, vilket sägs vara ett mörkt kapitel i Belgiens historia. Herges berättelse skrevs under denna koloniala tid (1931), efter de berättelser han själv hade hört om landet. Han hade aldrig varit där, och troligtvis nog heller aldrig träffat en Kongoles, eller kanske ens afrikan personligen. Herge bad om ursäkt, för den bild albumet visade, på äldre dagar.

Dessa fakta bryr sig dock inte Mbutu Mondondo ett skit om. Som Kongoles och Belgare har han tagit illa vid sig och nöjer sig därför inte med mindre än ett totalförbud av albumet. England och Sverige har satt in ett förord där den framställda bilden i serien bör ses som ett tidsdokument över en svunnen tid. Men något sådant duger inte för Mbutu. Seriealbumet skall bort!

Någonstans kan jag inte låta bli att fundera på om Mbutu gör detta för att han känner sig kränkt, eller om han vill ha uppmärksamhet och berömmelse. (All publicitet är bra publicitet) Jag googlade på hans namn och tog mig en titt på bildresultatet. nio av tio bilder visade honom poserandes med albumet i hand. På vissa bilder tittar han i det, på andra visar han bara upp det. Om han nu har så mycket emot albumet. Varför visar han då upp sig med det. Hade jag varit så sur på någon skrift, så vete fan om jag ville förknippas med det hela tiden.

Sedan är det ju tydligt att han inte är seriekännare för fem öre. Att sätta förbud på albumet är ju bästa sättet att marknadsföra den (Monty Pythons film "Life of Brian" salufördes med orden Filmen som var så rolig att förbjöds i Norge här i Sverige). Lyckas han. Så kommer det bli en rykande åtgång på allt vad Tintin i Kongo heter. Priserna kommer skjuta i höjden. Jag kan lätt se framför en franskspråkig utgåva av Tintin i Kongo om ca 15 år gå för några 100 euro på valfri nätauktionssida, om detta går igenom. Allt som har med Tintin i Kongo kommer bli eftertraktat. På det sättet, så kanske han gör oss en tjänst. Men sig själv nog en otjänst. Lyckas han, så riskerar han att häcklas på nätet under en lång tid framöver. (Minns "Slavauktionen" från Lunds universitet och dess anmälare.)

Tintinserierna är fulla med stereotyper och fördomar. Afrikaner har stora läppar. Asiater är gulhyade och har rejält sneda ögon. Indier springer omkring i turbaner. Alla araber är oljescheijker Sydamerikaner har stora mustascher osv. Men aldrig någonsin kan jag avläsa en medveten rasism i detta. På sin höjd att man kan hitta en naiv syn på vissa folkslag. Tintin har alltid stått upp för de svaga, oavsett ras. Skurkar får skit vare sig de är vita, svarta eller gula. I äventyret Blå Lotus, så förklarar han för Chang, hur de europeiska fördomarna om asiater ser ut, liksom vi får reda på den kinesiska synen på européerna. Fördomar är naturligt att ha. Det gäller bara att kunna se bortom dem till slut

Apropå rasism -varför måste allt som inte stämmer överens med den nuvarande bilden tas bort/förbjudas? Pippis pappa får inte längre vara Negerkung. I Jan Lööfs barnberättelse "Morfar är sjörövare" stöter huvudpersonerna på arabiska sjörövare. Det sågs inte med blida ögon av vissa (Trots att de förekom i medelhavet). Agatha Christies deckare "Ten little Niggers" bytte namn till "And then there were none". i de klassiska Fem-böckerna, av Enid Blyton, byts skurkaktiga zigenare, förlåt Romer, ut mot elaka tyskar, i vissa böcker. Och så här fortsätter det. Och vart slutar det? När allt är politiskt korrekt? Risken finns att vi gör en historie- och kulturrevisionism. Att vi förnekar att det en gång har funnits dessa uttryck och synsätt. Men förnekelse kommer inte att ta bort det. Information är i såna fall bättre.
-Sätt en lapp längst fram i de böcker som behöver det, där det står att boken innehåller gamla ord och uttryck och synsätt, som inte ses som passande eller är korrekta. Men att ändra och ta bort, är inte rätt väg att gå. Förr eller senare kommer det en backlash, som kommer få fingrarna att svida ordentligt. Och då är vi troligtvis tillbaka på ruta ett igen.

It's time for...

2011-08-27T19:37:00.005+02:00

Warner Bros. Filmbolaget som bland annat äger rättigheterna till DC's figurer, vilket bland annat gav oss den underbara tv-serien Batman: The animated series (Art Deco-stilen är oerhört passande i den serien). Det finns även flera andra animerade pärlor härifrån. t.ex de animerade DC-filmerna. Men även klassiker som Bugs Bunny och Looney Tunes, vilket i sin tur gav oss Tiny Toons.

Själv har jag dock fastnat för pärlan Animaniacs. En del av er känner säkert till denna serie, som handlar om Warner brothers -And their warner sister Dot!

Vad är då så speciellt med Animaniacs? Tja. Jag skulle väl vilja säga Intelligent humor. Vilket nu för tiden känns ganska sällsynt. Här fanns också underbara referenser till populärkultur av äldre modell. Ta t.ex Yakko, som på många sätt påminner om Groucho Marx (han är till och med programledare i programmet You risk your life vilket är en klockren pastisch och hyllning till Grouchos klassiska show You bet your life), med snappy comebacks och ordvitseri. Serien var dessutom lärande. Några saker de lärt ut i sånger är t.ex samtliga presidenter i USA fram till Clinton, Samtliga stater i USA och deras huvudstäder. Alla världens länder. Solsystemets planeter (Men de glömde Uranus pga det uppenbara skämtet). De fem sinnena -plus en hel del andra sinnen och tidszonerna. De översatte det lätt högtravade språket i Shakespeare till något mer lättbegripligt, med mera. Men min favorit var nog insinuationerna, som gjorde det hela lite roligare för vuxna. Det var mycket som spelade lite lätt på sex. Bara en sån sak som "Hellooo nurse" Eller Minerva Mink. Dessa två karaktärer var i och för sig uppenbara. Men här fanns andra saker som var mer åt ordvitseri. "The world greatest pianist" kan låta som något helt annat. Det engelska ordet för att böja verb, kan lätt låta som ordet för äktenskaplig(a plikter). Så när en lärarinna föreslår Yakko att de skall böja ord tillsammans, så kommer det underbara Good night everybody. Då förstod man att något hade insinuerats!

Som sagt -Intelligent humor var något som märktes väl i Animaniacs. Här fanns även labbmössen Pinky & Brain. Den ena lika smart som den andra var dum, och som alltid försökte ta över världen. Här kunde det då och då dyka upp någon vetenskaplig/filosofisk tes som skulle hjälpa dem. P&B blev även känt för termen AYPWIP Are You Pondering What I Pondering? En fråga som Brain ibland ställde till Pinky och fick tillbaka något totalt irrelevant och absurt. T.ex B: Pinky -Are you pondering what i pondering? P: I think so Brain. But me and Pippi Longstocking... I mean, what would the children look like? Andra tecken på intelligent humor var när de hjälpte Einstein med relativitesteorin genom att stave ACME baklänges. Wakkos a var dock väldigt likt en tvåa, och på den vägen var det.

Som sagt -Popkulturella referenser var något som märktes väl i Animaniacs. Här fanns även Goodfeathers. Pastisch på maffiafilmen Goodfellas. Jag har inte sett så mycket av dem. Men tänk er en trio med duvor som bryter på italienska. Här fanns även Döden som bikaraktär, som hade svensk brytning och gillade att spela schack, vilket är en klassisk nickning till Ingmar Bergmans film "Sjunde inseglet" Eller varför inte musikvideon Macadamia.

Men Animaniacs hade även allmän dumdryg korkad och underbar humor. T.ex sketcherna Good idea-Bad idea. Eller sketchen "Potty emergency" eller en av mina favoriter -Wakkos gizmo där Wakko har skapat en rejäl Rube Goldsteinmaskin. Meningslöst? -JA! Kul? -Som fan!

Men även lite tänkvärda saker, som hyllningen till allas våran favorit-sjuksyster "Hello nurse", eller varför inte "only one of you" (Med budskapet: Du duger precis som du är)

Alltså -Idiotier, intelligent humor, insinuationer, popkulturella referenser, tänkvärdheter och en hel del brytande av den fjärde väggen! Tro fan att jag sitter fastklistrad framför datorn. Det här är lika mycket underhållning för mig, som det torde vara för min sjuåriga brorson!

Good night Everybody!

nördig musik

2011-08-07T22:27:00.005+02:00

Nästan alla gillar vi musik. Vare sig vi kan traktera instrument eller inte, så är det få som inte uppskattar toner. Genrerna är många. Och allt uppskattas inte av alla. Jag skall inte säga att jag är allätare. Det finns viss typ av musik jag inte pallar med. T.ex den typ av musik som spelas på MTV, eller den som framförs av långhåriga blodfattiga män med mordisk uppsyn och namn som Lord Mhaagkatarrr, eller vad de nu kan tänkas heta, som mer eller mindre hostar upp hårbollar i mikrofonen. Men i övrigt så försöker jag vara öppen för det mesta (Ganska bra för en som en gång i tiden kallade sig för visfascist).

Vanligtvis så brukar jag hålla mig till musik av de tre vise männen (Bellman, Taube och Vreeswijk) och andra personer som håller visans fana fladdrande. Men ibland så kan man hitta andra kategorier som man fastnar för… Och eftersom detta är en nördblogg, så tänkte jag berätta om nördig musik. Jag har hittat tre artister som är bra exempel på nördig musik

Blind Guardian
Blind Guardian är ett band inom den så kallade Power Metal-genren. Vilket nog kan beskrivas som melodiös hårdrock med fantasy-inspirerade texter. Har man dessutom gjort en skiva som helt och hållet handlar om Tolkiens Midgård, så skulle jag nog vilja klassa detta som nörderi. Tolkiens värld har visserligen besjungits av andra artister, t.ex The Tolkien Ensemble och Annie Lennox. Men det finns en väsentlig skillnad mellan artisterna. Tolkien Ensemble har tonsatt de texter som Tolkien själv skrev med i sagorna. Annie Lennox sång skrevs för Sagan om ringen-filmernas sista film ”Sagan om konungens återkomst”. Blind Guardian gjorde sin skiva utan inblandning från någon annan. Texterna är helt enkelt baserade på vad som står i böckerna. Är inte det nördigt så säg? –Nightfall in Middle-Earth heter skivan för den som är nyfiken

För övrigt så rekommenderar jag verkligen Tolkien Ensemble. De har gjort ett bra jobb i att tonsätta Tolkiens texter.

”Weird Al” Yankovic
”Weird Al” Yankovic känner nog de flesta till. Med en massa parodier på kända artisters hitlåtar, så som t.ex

James Blunts ”You’re beautiful” blev hos Al ”You’re pitiful”, Coolios ”Gangstas paradise” blev hos Al ”Amish Paradise” osv. Men flera av Al’s texter har ett nördtema. Inte bara ”White and nerdy”, som nog har rekord i antalet nördreferenser, för en låt. Men även låtar som YODA och The saga begins som är inspirerade av Star Wars. Ode to a superhero bygger på Sam Raimis första film i Spider-Man-trilogin. Dare to be stupid fick vara med i den tecknade Transformers-filmen (Det är nog lika bra att trycka på punkten att det är den animerade filmen från 80-talet, så att ni inte sitter och funderar på när nu hörde den i Michael Bays film). I Transformers the animated series, så fick han sedan göra rösten till figuren Wreck-gar, som vid ett tillfälle kläcker ur sig ”I dare top be stupid” (Som en hyllning både till sin röstskådespelare, men också till originalfilmen, där Junkions ledare är Wreck-gar. För övrigt kan nämnas att Monty Python-medlemmen Eric Idle gjorde originalrösten till Wreck-gar)
”Weird Al” Yankovic gör nördmusik !

Kirby Krackle
Kirby Krackle är nog ett ganska okänt band. Om du prenumererar på Marvels Youtube-kanal, så har du nog fått höra dem. De spelar nämligen introt till Marvels lilla nyhetsprogram ”The Watcher”. De benämner sin musik som Geek-rock. Deras låttexter bygger mycket på serier. ”Ring Capacity” som handlar om Green Lantern. ”On and on” som handlar om Wolverine. ”Great Lakes Avengers” som handlar om… Ja, det hörs väl på titeln?
Ni som lirade gamla hederliga 8-bitars Nintendo, precis som jag, kanske minns knappkombinationen upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-B-A-select-start vid titelskärmen. Detta, om än på engelska, är en del av refrängen i låten ”Up-up-down-down” och apropå Nintendo, så måste vi ju även nämna ”Take it from me” som bygger på det klassiska spelet Mega Man 2
Lägg även märke till deras Promobild här intill, hur Jim Demonakos håller trumpinnarna!
Nördigare än så här blir det knappast!

Tack och lov för dessa musiknördar! Eller skall man säga musikaliska nördar? Det är hyllningar till nörderi

Om du vet flera artister vars texter bygger på serier, filmer och böcker eller andra saker som kan klassas som typiskt nördigt. Lämna gärna en kommentar.

Fem dagar i Amsterdam

2011-07-31T00:47:00.018+02:00

Jag är ganska nyligen hemkommen från en liten semester i Amsterdam. En mäktig stad. Kanske inte i storlek, men till utförande! Här följer en liten redogörelse över hur resan var. Jodå, lite geek var det också. Till att börja med så låt mig bara säga att fördomarna om Amsterdam stämmer!

DAG1
Jag och mitt sällskap lyfte från Linköpings flygplats sent på måndag eftermiddag (25/7) och var nere på kvällen i Amsterdam. Resan från Linköping och till Amsterdam, via Schiphol gick förvånansvärt smidigt. Det var när vi klev ut från Amsterdam Centraal, som det blev lite knepigt. Vi hade fått en vägbeskrivning, men missuppfattade den lite, och irrade omkring längs med kanaler (Något som Amsterdam är fullt utav) i jakt på en tredje att korsa. Efter ett tag hittade vi ett, för mig kännetecken, (Då jag hade suttit på Google Earths ”Streetview” innan och virtuellt gått omkring lite i staden), nämligen baksidan på het koninklijke paleis (Kungliga slottet). Nu hade jag lite koll på var vi var. Sen så tog det inte speciellt länge innan vi kom till vårat Hostel, och kunde checka in.

Hostel'et i sig, var ett så kallat shelter. Dvs ett kristet vandrarhem för ungdomar. De som jobbade där var unga, likaså var vi gäster det. Är du mellan 18 och 35, och funderar på att åka till Amsterdam, så rekommenderar jag verkligen att du tar in på ett av de bägge Shelter som finns. Det i Jordaan är lite mindre, och i utkanten av centrum med de för- och nackdelar som följer. Det i city är större och ligger precis i det famösa Red Light District. Naturligtvis har även detta sina för- och nackdelar. Den enda regel som fanns var ett förbud mot alkohol och droger (och mat på rummen). Men annars så var portarna öppna dygnet runt om du hade ”passerkort”. På kvällarna så fanns möjlighet till bibeldiskussioner och även aftonbön, om man ville. Eller så kunde man bara hänga i caféet och snacka skit. Personalen i sig, var dessutom jättetrevliga. Glada och hjälpsamma, och tog även initiativ till att prata om de kunde. Rekommenderas med största värme. Det var många som jobbade där gratis i utbyte mot kost och logi. Jag stötte på, på citysheltern, en man som berättade en historia. Han hade jobbat som städare i tre veckor på sheltern, efter att ha tappat bort sitt pass. Min egen gissning är att det var bortsupet/knarkat, då han var väldigt sliten. Det syntes att han hade levt ett hårt liv. När han kom till Sheltern så var han inte troende för fem öre. Aldrig gått i kyrkan eller något sånt. Men under dessa tre veckor han jobbat där, så sade han sig ha hittat Gud. Han hade blivit en sån där born again christian. Idag, lördag, så skulle han döpas. ”Everything can happen in Amsterdam” avslutade han sin berättelse med. Det är bara att instämma.

Åter till första dagen. Eller numera kvällen. Det var bara att packa upp lite snabbt och sedan försöka hitta ett matställe. Vi blev tipsade om att gå ner längs med Rozengracht, en stor gata, så skulle vi hitta något. Och visst hittade vi något. En kebaberia i höjd med Westerkerk. Denna kebaberia, vid namn Sefas, serverade riktigt schysst mat. Inte nog med att det var mycket och billigt. Det var gott också. Jag vågar nog påstå att detta var den godaste kycklingkebab jag någonsin ätit. Och anledning är nog enkel. Till skillnad från de svenska kebaberna där köttet är ihoppressat, så är det här i bitar, som de skar loss. Stora bitar alltså, i färskt varmt pitabröd. Yummy! Faktum var att det var så gott, att vi även åt vår kvällsmat där andra dagen också. Efter denna måltid, gick vi tillbaka till sheltern, var med på en aftonbön, och sedan gick vi och lade oss.

DAG 2
Dag två (Eller de tweede dag, som det heter på nederländska) var en intensiv dag. Jag gick upp vid 08:30 för att ta en dusch och sedan göra mig i ordning för en dag på staden. Frukost, i form av pannkakor, intogs, och sedan knallade vi ut. Vi är vana vid att allt öppnar vid tio-tiden. I Amsterdam öppnar allt vid 11:00. Så vi var en timma för tidiga. Medans vi gick runt bland stängda affärer och försökta navigera oss rätt, så kom vi strax via Oude Kerk och Nieuw Markt till Rembrandthuis. Ett hus där konstnären Rembrandt van Reijn levde och verkade. Och de hade öppet. Så vi knallade runt i huset för att få se en liten glimt av hur konstnären hade det. Rembrandt verkade under den holländska storhetstiden. När Holland var en stark nation, till stor del ekonomiskt. Efter vårt besök i Rembrandthuis, så gick vi tillbaka till Oude Kerk, som nu hade öppnat. Gamla kyrkan, som det blir på svenska, är en gammal katolsk katedral, som mer eller mindre slutade användas efter den kalvinistiska reformationen. Nu är den ett museum. Här finns en mängd gravar, en mäktig orgel och vackra målade fönster. Men annars en skapligt tom kyrka. Den var visserligen under renovering, för tredje gången sen 30-talet, när vi var där och besökte, men ändå rejält tom. man kan bara föreställa sig hur den såg ut innan den plundrades på dyrbarheter efter reformationen.

Vid Oude Kerk börjar stadsdelen Wallen, mer känd som Red Light District. En stadsdel vi försökte undvika. Inte så mycket pga prostitutionen, även om jag och mitt resesällskap inte ger speciellt mycket för den, men pga att stadsdelen svämmar över av Coffeshops. Vi pratar alltså om en stadsdel fylld av sex, drugs but no rock’n roll. Haschdimman låg tät där. När jag kom till Amsterdam dagen innan så dröjde det inte länge innan man kände den söta och tunga doften. ”Du kommer inte att glömma den” säger mitt resesällskap. Hon hade rätt. I början var det en liten kul AHA-upplevelse, då det var första gången jag kände doften. Men efter dessa dagar, så har jag fått mer än nog av den. Den här resan gjorde mig knappast drogliberal. Det kan jag säga direkt. Damerna i skyltfönstren då? Jag hade hört talas om detta, och ett bildsök på ”Amsterdam” på Google ger dig snart bilder på ett livligt RLD. Men att se det i verkligheten var något helt annat. När vi gick förbi Oude Kerk i början så såg jag skyltfönstren, men trodde det inte var något där i början av dagen (Det pågår dock dygnet runt). När vi kom närmare så såg jag en figur. Men då hon stod så stilla, så trodde jag först att det var en skyltdocka eller liknande. Men näe, den stora negressen i skyltfönstret var lika äkta som du och jag. Jag hajade faktiskt till lite när det gick upp för mig (Inte första gången jag skulle haja till i RLD). Red Light District är, om man inte är sex- eller drogturist, kanske kul i någon timma. Sen är det bara ett jobbigt område.

Oude Kerk till vänster och Red Light District rakt föröver

Nu begav vi oss till en kanalbåt, för att åka längs med kanalerna. Det var en upplevelse som bjöd på både intressant information och goda fotomöjligheter. Vi skulle göra om den sista dagen på kvällen (För att Amsterdam är vackrast i mörker). Efter detta var vi båda ganska sega, och vi begav oss tillbaka till Sheltern.

DAG 3
Den tredje dagen var vi och besökte Rijksmuseum, Nationalmuseet. Som jag nämnde, så var Holland en stark nation under 15-1600-talet. Något Rijksmuseum verkligen bevisade. Holländarna åkte till Asien med handelsflottor, till västindien och ja, över hela världen. Här fanns även mer kända Rembrandt målningar som t.ex Nattvakten, och De Staalmesters. Staalmesters är en småkul tavla. Den är liksom ögonblicksfångad, som om Rembrandt skulle stuckit in en kamera i rummet, påkallat uppmärksamheten, samtidigt som han tryckt av. Här fanns även målningar Johannes Vermeer (Flickan med pärlörhänge en av hans mest kända) Här fanns även mäktiga porslinsföremål, tallrikar med kungaporträtt, en fiol i porslin, blomvaser i obeliskformat och tavlor i porslin. Efter detta så gick vi för att äta lunch, och gjorde nog veckans bottennapp. Vi gick förbi ett pannkakshus, och tänkte att nederländska pannkakor, måste man väl passa på att äta när man är i nederländerna. Vi båda beställde en varsin pannkaka med choklad. In kom en pannkaka, modell lite större, med ett lager nutella brett på och sedan ett halvt paket florsocker som de strött över detta (Tandläkarens mardröm). Man vet att det är sött, när man sköljer ner det söta med coca-cola. Och detta kostade drygt tio euro (dvs närmare 100:-)

Nåja efter detta gick vi tillbaka till sheltern för lite vila. Lite senare på kvällen, så gick vi och åt på en argentinsk restaurang. -Något det kryllade av i Amsterdam. Det var allvarligt talat lika frekvent med argentinska restauranger i Amsterdam, som det är pizzerior här i Norrköping. På ett ställe längs med Oude Hoogstraat, så fanns det fem argentinska restauranger inom tio kvadratmeter. Två av dem låg vägg i vägg! Nåja, denna låg inte på Oude Hoogstraat, utan precis brevid Sefas (Men kebab tre dagar i rad, gick inte min vän med på) Men även här var det bra och billig mat. Stora möra köttbitar som smälte i munnen. Senare på kvällen, så gick vi runt i mörkret i Jordaan bland upplysta broar, och fotograferade. För att Amsterdam är faktiskt vackrast i mörkret. Då är det fullt av upplysta brovalv. Det blev en hel del fotografier. Okej, egentligen inte så många, utan man tog flera stycken på samma motiv i hopp om att några skulle bli bra. Under denna timma plåtades också Westerkerks kyrktorn, som med sina 85 meter är Amsterdams högsta. Här intill ligger och Anne Frank-huis, som vi skulle besöka nästa dag

DAG 4
Torsdag. Nu var vi tvungna att checka ut från Sheltern i Jordaan. Och ta in på Citysheltern. Men innan vi checkade ut, så besökte vi Anne Frank-huis. Det hus där familjen Frank gömde sig, tillsammans med fyra andra, totalt åtta personer, i ett hemligt annex, undan de nazistiska förföljelserna. Hur det slutade, ja, det vet vi. Vi begav oss, efter detta, tillbaka till Sheltern i Jordaan, för att hämta våra väskor. Innan vi gick, så fick vi lära de amerikanska receptionisterna att säga I am hopelessly in love with you, då detta var en av de få fraserna Erin, en av receptionisterna, kunde på nederländska (Ik ben hopeloos verliefd op jou) Att uttala Ä och Ö var dock en utmaning, och de nöjde sig med att kunna säga ”Jag är hopplös”. Det var en kul lektion. Sedan gick vi till sheltern i city. Denna shelter. Låg som jag nämnde precis i Red light district. Det var skylfönsterdamer på samma gata till och med. Efter incheckningen och uppackning, så gick vi för att äta. Sedan blev det en liten egentid för min del, då jag dels hade lite bussiness i dessa kvarter och behövde köpa en skjorta, då jag missbedömt min packning.

Att göra affärer i Red Light District
Att ha bussiness i Red Light District kan lätt misstolkas, och jag skrev det medvetet för att få era ögon hit. Näe, jag besökte inga skyltfönster, utan en seriebutik, vid namn Henk Comics. Den var dock inget speciellt. Samma saker kan hittas hos valfri bättre seriehökare i Stockholm, eller kanske Seriebörsen i Linköping. Men det var kul att få geeka lite. För den som är intresserad, så ligger denna butik precis bakom Nieuw Markt, brevid en coffeshop som heter The Jolly Joker. Härifrån fick jag med mig ett seriealbum med Captain America, som bygger mycket på den film, som har premiär om ett par veckor.

Sedan var det dags för mig att försöka handla en skjorta. Min första tanke var att det borde finnas en klädbutik i de centrala delarna, och går därför mot centrum. Vilket är rakt ut i RLD. När man går två och två i RLD, så är man nog ganska befriad från inviter. Men nu när jag gick ensam, så fick jag både en och två hälsningar från dessa damer. Och detta var andra gången jag hajade till i RLD. Jag trodde nämligen att den som ville göra affärer med dem, gick själv fram till dem. Men nej, de raggar kunder också… Att hitta en skjorta kunde vara en lätt uppgift, om jag inte brydde mig så mycket om motiv. Men jag ville undvika drog och snuskmotiv, ty det är detta som Amsterdams souvenirbutiker har. Ja, många som åker till Amsterdam är nog sex- och drogturister. Men jag var inte det. Efter ett tag insåg jag att det är bättre om jag vet var i staden jag bör leta, och gick tillbaka till sheltern och frågade de i receptionen om de visste något ställe. Jag blev hänvisad till helt annat distrikt av Amsterdam fyllt med butiker. Inte för att jag hittade vad jag sökte i de kvarter, men till slut hittade jag en hyfsad skjorta i alla fall, och kunde bege mig tillbaka till Sheltern, för lite vila innan kvällens äventyr tog vid. Argentinsk mat än en gång och sedan en kanaltur i mörker (För att Amsterdam är vackrast i mörkret). Efter denna kanaltur, där säkert ett femtiotal bilder togs, så gick vi tillbaka till Sheltern, där vi satt ett litet tag på innegården och bara njöt. Sista kvällen var klart lyckad

DAG 5
Sista dagen. Vad gör man då? Jo, vi tog en tur runt en av kanalerna –Prinsengracht. Några av kanalerna i Amsterdam, t.ex Herengracht, är halvcirkelformade runt centrum. Vi trodde att Prinsengracht var likadan. Halvt rätt. Den följer med halva u’et. Sen så gör den som en avstickare västerut. Vi knallade bort så att vi hamnade vid Amsterdams univiersitet, där vad som såg ut som mer privat mark, hindrade oss. Då började vi knalla uppåt och kom förbi Artis, vilket är Amsterdams zoo. Vi fortsatte och kom snart till bekanta miljöer. Då hade vi nog gått en mil runt Amsterdam. Efter detta så käkade vi lunch. Jag har haft en ordentlig aptit under dessa dagar (Något Ida kan gå i god för) men de har också varit energikrävande. Sedan satt vi på en uteservering vid Nieuw markt och fördrev tiden. Sedan gick vi tillbaka till sheltern, och kunde stanna där ett litet tag, innan vi åt mat och fick småstressa lite till tågstationen, för att hinna med tåget till Schiphol. Även om Schiphol stressade skiten ur mig, så gick allt där utan problem. Hemma var jag runt 23:20. Trött men nöjd.

Sammanfattning.
Amsterdam är en riktigt trevlig stad, och det finns faktiskt något för alla där. Och då menar jag verkligen alla! Högt och lågt blandas friskt. Nederländarna är dessutom mycket duktiga på engelska, så kommunikationsmässigt har det heller inte varit några problem. Denna resa har varit en mycket trevlig upplevelse, och det känns som om man fått goda minnen för livet. Jag rekommenderar Amsterdam av hela mitt hjärta, och skall nog försöka besöka staden snart igen. Jag åkte dit då jag är fast på det nederländska språket, och har studerat det läsemässigt och planerar att studera det även muntligt. Och det var för att försöka höra språket i sin riktiga miljö, som jag åkte dit. Och visst fick man höra nederländska. Den bästa ”lektionen” fick jag dock sista dagen på uteserveringen, då vi satt brevid två medelålders damer som pratade om (om jag fattade rätt) bilder som deras barn MMS’ade till deras iPhones –Jag vet att det är fel att tjuvlyssna, men jag kunde inte låta bli.

Får ni chansen, så åk dit. Det är en vacker stad. Man blir knappast besviken. Att bara knalla runt är en upplevelse i sig. Smala höga hus, med krokar högst upp på nästan varje vägg. När Amsterdamarna flyttar, så går hela ekipaget ut via fönstret, då trapporna oftast är för smala. Där av krokarna. Block och talja alltså. Vi fick faktiskt se hissande i aktion. Det var kul att se. Vi var där i fem dagar. Den tiden skulle man kunnat ha kortat ner med någon dag eller två. Man hinner med en hel del på bara en dag egentligen. En weekend, komma fredag kväll och hem igen söndag kväll, skulle egentligen vara ganska lagom. Även om det kanske blir väldigt intensivt. Men man bör nog veta vad det är man vill göra. Staden har en ordentlig infrastruktur med färdmedel. Flera spårvagnslinjer, bussar och även kanalbussar (Yep, båtar som stannar vid hållplatser). Det går alltså lätt att ta sig från punkt A till punkt B. Och apostlahästarna funkar utmärkt också.
Amsterdam får faktiskt full pott. Klart värt ett återbesök.

Live long and Geeky my friend

2011-07-11T22:18:00.006+02:00

Min gode vän, Aficionadon, är en nörd av rang. En riktig hamstrare när det gäller en hel del populärkulturella saker. Bland de saker han har stora samlingar av, finns bland annat ALF, Våra Värsta år, Charlton Heston, Leslie Nielsen och hans kronjuveler, Star Trek (Och dessa saker är bara ett litet smakprov)... I hans sällskap är jag blott en glad amatör. Och eftersom han kallar sig för "Komplettist" så ger han sig heller inte förrän han har allt som går att få tag på. (Allmänheten skall bara vara jävligt glad att han inte är numismatiker, för då hade vi inte haft ett enda mynt kvar -är man komplettist, så är man)

För att få tag på många saker, så har han bland annat, tre år i rad besökt mässor i England. Där har han bland annat träffat Leonard Nimoy (Mr. Spock) William Shatner (Captain Kirk) Och nu senast i helgen, Walter Koenig (Mr. Chekov) från Star Trek -The Original Series. På denna mässa fanns även flera andra kändisar. Där kan nämnas Christopher Lloyd (Mer känd som Doc Emmet Brown från Back to the Future), Corey Feldman (80-tals-stjärna) Christopher Lambert (Highlander-filmerna) och även Brent Spiner (Data Star Trek The Next Generation)

Jag är en TNG-nörd, vilket säkert har visat sig i ett och annat inlägg. När jag fick höra att Brent Spiner skulle dyka upp, så var jag inte sen att fråga om han kunde fixa en autograf. Jodå, det var inga problem...

Så nu i helgen var han och strödde pund runt sig och frotterade sig med en och annan kändis (Låter bättre än att säga att han bara morsade och skakade hand med dem). Och idag så kontaktade han mig och sa att han hade en bild åt mig. Så det var bara att åka dit och hämta den. Så nu har jag en enkel bild på Lieutenant Commander Data, signerad av Skådespelaren Brent Spiner. Gissa om jag är glad?

To Johannes
Brent Spiner

Aficionadon -Det är ett nöje att ha dig som vän. Star Trek-treffar (Yep, stavningen skall vara sån), Hest-fester, pokerkvällar. Du har gjort mig till en mera social geek än tidigare. Att jag dessutom får köpa TOS billigt (Och lätt begagnat) av dig är heller inte helt fel. För mångt och mycket är jag dig tacksam!

Yep, det här är ett rent hyllningsinlägg till en vän, Trekkie och fellow geek!

En midsommarsaga

2011-06-24T21:36:00.004+02:00

Så var det då åter midsommar.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Midsommar bör firas under sommarsolståndet. Då är det den astronomiska midsommaren! Jag gillar midsommaren. Nu är det som ljusast. När jag skriver detta är klockan närmare tio på kvällen. Tror ni att det går att erfara? -Knappast.

Jag är en romantiker. Jag gillar sagor och folklore. Jag gillar tanken på att naturens varelser lever upp under dessa nätter. Förra året så skrev jag en midsommarsaga, i vilken jag gav ett svar på vad näcken och skogsrået gjorde nu för tiden, när knappt någon längre tror på dem. Vad de uppehöll sig med i vår värld. Men vad händer när någon av oss irrar sig in i oknyttens värld? Det får bli årets midsommarsaga.

-Kom igen, Anna… Snälla? Den lilla flickan tittade upp på sin 13 år äldre kusin med bedjande ögon.
-Men Emma, allvarligt? Tror du verkligen på gammalt skrock? Är du beredd att gå genom sju gärdsgårdar för några blommor?
-Mmm! Sa Emma och nickade tydligt.

Hela släkten skulle precis börja gå hem från det stora midsommarfirandet på Strandängen vid Trehäradssjön. Ungefär tre kilometer bort låg släktgården. Anna vände sig till sin mormor –Mormor. Du kan mycket om midsommartraditioner. Vad vet du om blomplockandet? Den äldre damen log mot sina barnbarn och sade. Sju olika blommor, från sju olika gärdsgårdar. Och de skall plockas under tystnad.
-Klarar du det, Emma? Anna vände sig snabbt mot sin lillkusin som stod bredvid och lyssnade. Hon nickade. –Har du gjort det, mormor? Frågade Emma. Mormor nickade och skrattade till. Jo då. Flera gånger. Senast var för 57 år sen.
-Fungerade det? Frågade Anna med ett leende. –Drömde du om din tillkommande?
–Hur tror ni att jag träffade er morfar? Sa mormor. Den äldre mannen som stod brevid och lyssnade hostade till. –Det har du aldrig nämnt förut, Josefine. Att du såg mig i en dröm. –Jo, det sa jag! Hävdade mormor bestämt. Jag sade att du var mina drömmars man!
ja, men inte att du hade drömt de drömmarna på grund av blommor under kudden vid midsommar. – Näe, då hade du väl trott att jag var galen. –Näe, det upptäckte man ju några år senare! Hö, hö, hö! Skrockade gubben. –Gubbstrutt! Sa mormor och log.

Anna suckade och log åt sina morföräldrars lilla gnabb. –Okej, Emma. Vi plockar väl lite blommor. Men bara om du får för din mamma. Den lilla flickan sprang iväg mot en av bilarna där hennes föräldrar höll på att packa in korgar och stolar i bagageluckan. Efter någon minut kom Emma tillbaka med ett stort leende. –Anna! Hördes en röst. Det var hennes moster, Emmas mamma Sara, som ropade. –Håll ett litet öga på henne. –Absolut! Svarade Anna.
-Så hur går vi enklast tillbaka till stugan via sju gärdsgårdar? Funderade Anna högt. Mormor var inte sen att hjälpa till. –Gå längs med vägen till stugan till nästa gärdsgård. Då är ni framme vid Hanssons hage. Ta det lugnt bara. Han har sina får på bete där. Sen så går ni mot norr ytterligare en gärdsgård. Sen så svänger ni av åt öster och tar tre gärdsgårdar åt det hållet. Sen så svänger ni söderut, och tar de två sista gärdsgårdarna åt söder. Sen har ni ett skogsparti på västra sidan. Och bakom det, så ligger vår gård. En karta över området hade tagits fram och lagts på motorhuven. Mormor pekade ut vägen på kartan med ena fingret och med andra pekade hon ut riktningen över fälten. Anna studerade kartan, jo då, hon förstod vägen. Så åkte bilarna med resten av släkten iväg. Kvar stod Anna och Emma. Så började de gå ner längs med vägen. Fågelkvitter hördes, och solen stod högt på himlen, när de nådde fram till den första hagen. Lite längre bort så såg de får som gick omkring. –Okej, Emma, sade Anna. Här är första gärdsgården vi skall passera. Och kom ihåg att vi skall vara tysta om det här skall fungera. Vi skall inte ens viska. Inte ett ord nu förrän vi kommer hem till stugan. Emma nickade och drog ihop ett osynligt blixtlås över läpparna. Anna log och sa –Det är blomplockardags.

Hon lyfte över sin kusin över det gamla staketet, och klättrade sedan själv över. Anna blickade ut över hagen. Det var fullt av ängsblommor på marken. Frågan var bara vart hon skulle börja. Emma hade redan ryckt upp en blåklint och gick med raska steg genom hagen. Anna log och plockade upp en blåklint hon också. Fåren tittade nyfikna på de bägge flickorna som gick genom deras hage. Men de höll sig på avstånd och bräkte lite då och då. Så kom de fram till nästa staket. De klättrade över och fortsatte. Här blev det lite knepigare. Det var mest gräs här. Men några prästkragar gick att hitta på spridda områden. En komocka visade att kreaturen hade rensat de flesta blommor strax innan. Så vek de av mot öster och sicksackade mellan brännässlor och komockor fram till staketet. Hage nummer tre gav dem varsin styvmorsviol.

Anna tyckte att Emma skötte sig riktigt bra. Inte ett ord hade sagts på säkert femton minuter. Vilket nog nästan var rekord för den tjejen. Den fjärde hagen, som också var den största av dem, var som ett hav av blommor. Mormor hade nämnt i förbifarten att det kunde ta nog tio minuter att bara gå igenom den. En bit in i hagen stod en stor sten. Anna tog tag i Emmas axel och ledde henne till stenen, och visade att hon skulle sätta sig på den. Sedan plockade Anna en stor bukett blommor, och började binda en krans. Hon hade lärt sig tekniken för några år sen, och behärskade den nu ganska bra. Så gav hon kransen till Emma, som stolt placerade den på sitt huvud. Hon band en till sig själv också. Så gick de vidare. En blåklocka blev nästa blomma i deras drömbuketter.

De var på väg över till nästa hage när Emma hejdade sig och sin kusin. De höll på att fortsätta mot fel hage. De vände sig mot söder och gick längs med ena gärdsgården tills de kom till den näst sista hagen Bort mot öster så såg de en bondgård. Det var nog gubben Hanssons gård. Så det var Hanssons djur som de stött på och sett spåren av. Så kom de till staketet till den femte hagen. Emma klättrade över. Anna kände att hon hade fått en energi hon ville leva ut. Som om en midsommaranda hade fångat henne. Medan Emma höll på att byta sida på staketet så tog Anna sats och sprang emot staketet när hon kom fram till staketet så tog hon tag om översta slanan med ena handen och svingade sig sedan över det avgränsande bygget. Emma tittade storögt på sin kusin. Aldrig skulle hon kunnat tro något sådant om henne. Emma skulle precis till att säga något när Anna spände ögonen i henne och satte pekfingret för munnen. Emma satte sina händer snabbt för munnen. Anna fortsatte att förvåna då hon sågs hjula fram över ängen och avslutade allt med en volt. I farten hade hon till och med fått med sig sin femte blomma. En gullviva. Emma var helt förbluffad. Hon bet sig i läppen för att inte uttrycka all sin beundran för sin kusins konster. Anna pekade ut en blomma åt henne, som hon kunde plocka. I den sjätte hagen låg en tjärn. I den fanns faktiskt några näckrosor. De hjälptes åt att plocka varsin näckros. Så kom de till den sjunde hagen. Där fanns det åter ett hav av blommor. Anna gick igenom sin kunskap av flora och bestämde sig för att plocka en mandelblomma till sig själv. Hon pekade ut en kattfot till Emma, så att buketterna inte helt identiska.

Så svängde de strax av mot skogen i väster. Snart kunde de se släktgården. Anna stannade till och gick igenom blommorna. En blåklint, en prästkrage, en styvmorsviol, en blåklocka, en gullviva, en näckros och en mandelblomma. Jodå det var en bra bukett. Hon tittade på klockan. Det hade gått närmare en och en halv timma. Och Emma hade varit knäpptyst hela tiden. Fantastiskt. Anna petade Emma på axeln och drog pekfingret och tummen längs med munnen och öppnade den, för att visa att hon nu kunde få börja prata igen. Men ingenting fanns ännu att säga. De gick upp i tystnad till huset.

-Välkomna tillbaka! hördes mormors röst när de kom in i köket, där kvällsmaten höll på att förberedas. Hittade ni några blommor. Anna nickade. Det gick faktiskt riktigt bra. Var ni tysta också? Frågade Emmas mamma Sara med ett leende, där hon stod och skrubbade potatisen. -Emma var knäpptyst hela tiden! Sa Anna stolt. Men ni har ju varit borta i över en timma. Sa Sara. Inte har hon varit tyst hela tiden? -Jo, jag var tyst hela tiden. Sa Emma med Stolt röst.
-Hon var jätteduktig. Sade Anna. Gå in och lägg dem under era kuddar nu, sa mormor, så kan ni berätta om hur det gick sen vid maten. Anna gick in på sitt rum och lade blommorna under kudden. Sedan tog hon fram mobilen, gick in på Facebook och skrev som status: "Har precis plockat sju blommor från sju gärdsgårdar." Så gick hon ut på verandan. Emma satt och berättade för sin mamma om Annas kransbindning och hjulande. Sara tittade upp mot Anna –Inte visste jag att du kunde cirkuskonster, Anna. Sade Sara. –Man lär sig lite mer än bara studier på högskolan. Sa Anna och log. Vi har hållit på med lite spex. Och då var det bland annat en som lärde oss att avsluta hjulande med volter. –Kan du visa igen? Jag blir nyfiken! Sade Sara. Anna log och tog sats. Än en gång grep den där midsommarkänslan tag i henne, och hon kände att hon levde. Hon sprang och böjde sig framåt. Kände hur händerna tog tag i marken och bena lättade från den. Så snurrade allt runt två tre gånger, innan hon i sista hjulningen aldrig tog tag i marken utan lät farten och cirkulationen ha sin gång. Hon landade snabbt på fötterna och pustade ut. Från verandan hördes skratt, applåder och jubel. Det var flera som hade sett hennes lilla uppvisning. –Hade jag inte vetat bättre, så hade jag trott att midsommarens oknytt farit i dig, sade mormor. –Det kanske de har. Sa Anna med ett finurligt leende.

Så lades kött på grillen och snart dukades bordet med allt som hör en grillfest till. Framåt 22:30 så förflyttade sig sällskapet in i huset och fortsatte diskussionerna. Och först framåt tolv så började man bryta upp, och de alla gick till sina rum. Anna gick in på sitt rum och satte sig ner på sängen. Hon tittade in på Facebook. Statusen om blommorna hade fått 20 gillningar och 12 kommentarer. ”Vad gulligt”, ”Ha ha” ”Säg om det lyckas” och ”Vi ses i dina drömmar” var några av de kommentarer hon fått. Hon log och gjorde sig i ordning för sängen. Så kröp hon strax ned under täcket och slöt ögonen

Anna satte sig kapprakt upp i sängen. Den gamla väckarklockan bredvid sängen visade på strax innan tre. Men med tanke på hur ljust det var ute, kunde det lika gärna vara strax innan tre så väl på eftermiddagen som på natten. En titt på mobilen visade dock att det var på natten. Hon hade sovit i ungefär tre timmar, och var nu klarvaken. Hon satte sig på sängkanten. En lätt bris blåste in igenom fönstret. Hon kände att hon måste ut. Hon smög bort mot dörren på det knarrande golvet. Det var helt tyst i huset, bortsett från snarkningar från lite spridda rum. Så öppnade hon försiktigt dörren och gick ut. Hon gick över det daggvåta gräset på gården. Utan att tänka så gick hon ned mot vägen och klättrade över en gärdsgård. Det var som om något kallade henne. Hon visste inte hur hon gick, bara att hon skulle gå så som hon gick. Hon klättrade över gärdsgårdar och gick längs med små skogsstigar hon inte kände till.

Plötsligt var hon framme vid Strandängen, där hon var ungefär tolv timmar tidigare. I dimman kunde hon skymta midsommarstången. Hon stod och tittade på den i några sekunder. Plötsligt så kunde hon se något röra sig i dimman. Hon gömde sig bakom en stor sten. När hon tittade fram bakom stenen, så fick hon se två nakna kvinnor gå runt stången. Och vid sidan av satt en man, även han var naken. Anna gömde sig snabbt igen –Vad tusan är detta? Tänkte Anna för sig själv. Hade hon hamnat vid någon form av midsommarorgie? Så hörde hon hur en fiol började spela. Hon tittade fram och såg hur mannen hade börjat spela. Kvinnorna gick runt stången, och det verkade som om även dimman rörde sig till musiken. Fler figurer började dyka upp runt stången. Några av dem var små, andra var av manshöjd. Så svängde en av kvinnorna runt, och Anna fick se något som fick henne att haja till. När kvinnan vände ryggen mot henne så fick hon se att hon hade en svans och att hennes rygg var ihålig. Det saknades helt enkelt en rygg. Sällskapet runt midsommarstången måste ha hört hennes förvåning. För spelmannen tystnade och alla stannade upp.

Nu såg hon hur verkligen dimman rörde sig. Den lättade runt midsommarstången och drev bort mot henne. Den stannade över stenen och sänkte sig ner runt henne. Hon tyckte sig höra röster. Flera svaga röster som tillsammans pratade. ”Här. Här. Här.” Spelemannen reste sig och ropade: -Kom fram, du är avslöjad! Eller är det kanske vi som är avslöjade? Han skrattade. Anna reste sig och gick sakta fram. Sällskapet runt midsommarstången tittade på henne. Och hon hörde hur de pratade sinsemellan. ”En människa”? ”Är hon från trakten?” ”Hon känns bekant.” En av kvinnorna höjde handen och manade till tystnad. –Kom! sa hon. Vi är inte farliga. Inte längre i alla fall. Mannen kom fram. Han log. Ett stort och vackert leende. Unga dam, sa han. Välkommen till vårat midsommarfirande. Får jag presentera oss. Där borta ser du vättar. Vi har skogsrået och vattenrået. Han pekade på två vackra kvinnor, med stora rådjursögon. De såg ut att vara i Annas ålder. Det vi ser som dimma är våra vackra älvor. Där borta står vår berättare, huldran. Och vi har vår hamnskiftare här någonstans. Han tittade sig omkring. –Hörru, kameleontfejs! Visa dig för vår gäst. Ett rådjur gick fram emot Anna. Det stannade framför henne och ställde sig på bakbenen, för att sedan ändra form till att se ut som Anna själv. Anna ryggade bakåt lite. Mannen skrattade. Och själv är jag näcken. Ja, vilket kanske syns.

Näcken fortsatte: -Du kanske har hört om midsommarens och framför allt midsommarnattens magi. Den är fullt verklig. Vi lever och verkar vid sidan om er. Men vi visar oss inte för vem som helst. Bara några få har turen att få se oss. Frågan är bara varför du valde att gå hit till Strandängen mitt i sommarnatten. Det kan ju knappast vara för att se oss. Anna svalde. Skogsrået kom fram och lade sin hand på Annas axel. -Hon är alldeles för skrämd för att prata. Sade skogsrået. Men jag känner ingen ondska. Men en annorlunda anda finns i henne… -Mormor sade något om att oknytten verkat fara i mig. Sade Anna plötsligt. Näcken spärrade upp ögonen. –Oknytten? Det är ju vi? Är det någon här som känner sig skyldig. Näcken tittade sig strängt omkring. En litet dimmoln lossades från resten av dimman och svävade fram till näcken. Och än en gång hördes flera röster som sade simultant –Sju blommor. Sju ängar. Rent sinne. Vänlig själ. Näcken skrattade högt. -En blomplockerska. En sådan tror jag inte vi har sett här på över femtio år.

Femtiosju år, för att vara exakt. Hördes en muttrande stämma. Och ut ur ett buskage tittade en lite gubbe fram. Han hade ett grått skägg och var klädd i ljusa kläder. Näcken tittade ner på gubben. –En gårdstomte? Ni har aldrig varit mycket för midsommarfirande. Gubben skakade på huvudet. -Näe, det stämmer. Men vi håller efter vårat gårdsfolk. Jag kommer från Saksbo. Det här är Anna. Hon är barnbarn till Josefin Saks, som ni träffade för femtiosju år sen. Anna tittade ner på den lilla gubben. Trots sin ringa storlek, ingav han respekt. Och hon kände igen honom, fast mer som den lilla trädgårdstomten som stod i sommarstugans blomsterland. Huldran hade gått fram till Anna. Hon sniffade runt henne. -Älvorna talar sanning. Jag känner doften av sju olika ängar på hennes hjässa. Tomten ryckte lite lätt i Annas pyjamasbxor, för att påkalla hennes uppmärksamhet. -Anna, Din mormor vaknar snart. Och då måste du vara tillbaka, annars blir hon orolig. Då så, Anna. Sade näcken. Vill du se din tillkommande? Vi har kraft och makt att visa upp en bild av honom. Anna nickade. –Jag skall väl erkänna att jag är nyfiken. –Hamnskiftare. Visa en bild av Annas själsfrände. Hamnskiftaren ställde sig framför och ändrade form. Från att sett ut som Anna, så ändrade nu skiftaren sitt utseende till att bli en mörkblond yngling. Så log hamnskiftaren. -Känner du igen honom? Frågade näcken. –Näe, sade Anna. Vem är han? -Det vet vi inte! svarade näcken Vi kan visa en bild. Men ingenting mera. Så det är ditt jobb att hålla utkik efter honom. Hamnskiftaren, lyfte nu armen och visade en tatuering av ett ljuslåga på högra överarmen. Så hördes ett varmt skratt från honom, och han sade med en uppländsk dialekt. -Vem jag är, vet jag inte. Men till röst och utseende är det detta du får hålla utkik efter. –Tja, det där kan nog hjälpa också. Sade näcken med ett leende. Så ställde sig ynglingen på sina knän, satte händerna i marken och ändrade sig till att åter bli ett rådjur. –Anna, vi måste tillbaka till Saksbo nu. Hördes gårdstomtens röst. Anna vände sig mot tomten. –Led vägen. Sade hon.

–FARVÄL ANNA! Hördes näcken och råen ropa. -Och glöm inte midsommarnattens magi! Lade näcken till. Den lilla gårdstomten och Anna försvann bortåt mot vägen. Och det sista Anna hörde var hur näcken åter började spela på sin fiol. Den lilla gårdstomten sprang in i skogen. Det här är en genväg till Saksbo. Skynda, fort! De småsprang genom en snårskog, Sprang upp för en annan gård och sedan in i skogen igen och någon minut senare, så kom de upp vid släktgården. –Anna. Hördes gårdstomtens röst. Kom ner hit. Vi skall prata lite. Ansikte mot ansikte. Anna satte sig ner på knä i det daggvåta gräset. Tomten log. Medan du ändå är här nere rulla dig i daggen, så håller du dig frisk i ett år. –Va? Anna tittade på tomten. –Minns midsommarnattens magi, som näcken sade. Sa tomten och log. Anna lade sig ner och rullade ett par varv. –Bra. Sa tomten. Nu är det så här, att du har nog sett för mycket för ditt förstånd. Pratar du om detta så kommer du att ses som tokig. Därför kommer du få äta lite av en ört. Du kommer bara att minnas fragmentiska saker. Bland annat då hamnskiftarens utseende och röst. Och även något om midsommarnattens magi. Du kommer tro att det var en dröm. Tomten grävde i en läderpung som hängde på bältet, och tog fram några blad från en växt. –Tugga och svälj. Det här har även en sövande effekt. Du kommer att somna snabbare än på en ekonomiföreläsning. Anna stoppade in bladen i munnen och gjorde som gårdstomten sade. Tomten hjälpte henne in till sängen, innan han själv försvann.

Några timmar senare väcktes hon av lillkusinen Emma –Anna, Vakna. Moster säger att du måste gå upp nu. Klockan är snart tio. Anna skruvade på sig och sträckte på sig i sängen. När hon drog med handen längs med sängkanten, så fick hon med sig prästkragen som stack ut under kudden. Hon tittade på den och log. Sen satte hon den i håret på Emma och reste sig och gick ut i köket. –God morgon, hälsade morfar. Har du sovit gott. Anna gäspade och nickade. –Har du drömt om någon speciell? Frågade mormor med ett leende. Anna funderade. -Jag har drömt. Sade hon. Men det är inte mycket jag minns från den. Men något om en man med en tatuering, och om midsommarnattens magi. Mormor tittade upp –Vad sade du? Morfar skrattade –Midsommarnattens magi? Jag tror att blomplockandet satte lite griller i huvudet på dig min vän. Men lite folksaga skadar inte. Lade han till. -Låt sommarnatten få vara magisk om du vill. Om inte annat så är den i alla fall vacker!

Låt midsommaren få vara magisk, och låt våra oknytt få leva upp under natten som är.
Livet är dessutom för kort för att slösa bort vackra sommarnätter på att sova. Låt sommarens och årets kortaste nätter vakas ut. Det skall jag göra. Jag skall se mörkret komma och försvinna. Vem gör mig sällskap?

För övrigt så anser jag att midsommarbålen bör återinföras!

Saft? -Så fan heller!

2011-06-11T17:38:00.003+02:00

Signaturen Peyos blå och tre äpplen höga varelser som huserar i det glömda landet, var på tapeten för några dagar sen. Jag pratar naturligtvis om Smurferna. Någon gök hade överanalyserat dessa figurer och påstått att de var både nazistiska, rasistiska och kommunistiska. Alla arbetar för gruppen, ser inte med goda ögon på utomstående och egna initiativ är inte populära, enligt denna person. De är dessutom antisemiter, då deras stora fiender är trollkarlen Gargamel och hans katt Azrael, vilket tydligen skall vara judiska namn… Peyos son säger där emot att hans far var total ointresserad av politik och fick fråga sin fru hur han skulle rösta vid valen. Jag tror heller inte att Peyo hade några politiska baktankar i sina berättelser om Smurferna. Inte heller i sina andra serier som Starke Staffan och Johan och Pellevin.

Men, eftersom det nu är så populärt att göra analyser av seriefigurer, så varför inte göra en själv? Jag upptäckte denna sak, vilket jag tror att även flera har gjort, för ca tio år sen. Och även detta är om smurferna.

När jag säger Smurferna, vad är då det troligaste att folk börjar tänka på? Jo, troligtvis är det Saft, saft, hallonsaft. Bättre saft har ingen haft.

Saft, så fan heller. Det där är ingen saft. Det är egentligen inget annat än vin. Jag menar –lyssna på texten, så skall ni också märka det. Vi kan ta vers för vers om ni vill

När smurfar ställer till med fest.
Så vet vi hur man festar bäst
De fixar korv och en god pastej.
Vi smurfar allt du kan tänka dig
Kulörta lyktor och musik.
En tårta som är sagolik
Så ställer de fram en jättebål.
Vi fyller våra glas och säger skål

Okej. Första versen finns det inget speciellt med. Förutom att Smurfer vet hur man verkligen festar. På sin höjd, så skulle man kunna dra det till att de säger skål. Men skålar utbringas oavsett innehåll i glaset. Men det går snabbt utför. Smurfen som presenterar verserna kommer nu och har troligtvis tagit sig några glas. För när han presenterar så låter det så här: Andra smurfen… Eh, smersen! Eh, Versen… Han sluddrar helt enkelt. Och de andra smurferna garvar rått åt honom. Så börjar versen

Det börjar i ett hallonland.
Som vi får smurfa av för hand
Sen blandas allt och kokas väl.
Och alla lägger ner sin själ
Tills det doftar gott och lyser rött.
Och smakar både starkt och sött
Med lagom bär- och sockerhalt.
För lite och för mycket skämmer allt

Oj, oj, oj… Här haglar associationerna. Byt ut hallon mot vindruvor, och du får en dokumentärscen med TV fyras vinprovare Bengt Fritiofsson i valfritt franskt vindistrikt. Bengt Fritiofsson är numera ganska känd. Det är han vinprovaren på TV4 som alltid ser ut som om han provade vinet ordentligt kvällen innan. Det här är hans gebit. Lägg även märke till hur noga de är i framställningen av sin ”saft”. Alla hjälper till helhjärtat. Och det skall vara rätt mängd av allting då ”För lite och för mycket skämmer allt”. Det är ju rena rama franska vingården det där... Innan tredje versen kommer in, så säger även en av smurferna: ”Som Gammelsmurf brukar säga –Det är inte bra att dricka för mycket hallonsaft” En lite varning för fylla alltså. En varning som dock inte verkar gälla, inser man i tredje versen

Och när de druckit ur ett glas.
Som händer på ett Smurfkalas
Så går de strax och fyller på.
Så länge det finns mer att få
Ju mer de dricker skrattar dom.
Eller om det rentav är tvärtom
Bor lyckan då i hallonsaft?
Nej kul får man ha av egen kraft

Smurfer är ju för helvete som fyllona i stadsparken! De slutar inte dricka förrän det är slut. Och med deras mängd, både till antal och troligtvis tunnor med ”saft”, så lär det ju ta ett tag. Och så fyllnar de till, i och med raden ”Ju mer de dricker skrattar dom”. Gammelsmurfens varning verkar knappast gälla här, det märker vi direkt! Jag vet inte om de två sista raderna skall vara någon form av ansvarsavsägning, då de säger att man även kan ha kul utan ”saft”. Men den verkar ju inte gälla när en av smurferna kör sitt eget race i sluttrallandet.

Fortfarande inte övertygad? Låt mig då påvisa den engelska och nederländska versionen, som är lite mer öppenhjärtig. På engelska heter låten Smurfing beer” och på nederländska ”Smurfen bier” Dessa sjungs av en karaktär som heter Father Abraham/Vader Abraham. (egentligen Pierre Kartner) Här i Sverige fick vi Klasse Möllberg.

Så, på engelska och nederländska så sjunger de alltså om smurföl. Varför gjorde de inte det på svenska? Svårt med rimmen kanske? Eller för att det var barnlåtar? Dessa låtar spelades in under 70-talet (dvs låååångt innan den första skivan med ”Smurfhits”). Vi var inte så politiskt korrekta då. I alla fall inte på samma sätt som nu. Men att sjunga om öl för barn kanske ändå inte sågs med allt för blida ögon. ”Öl, öl, smurfers öl. Det smakar bra och ger dig gott humör” (egen översättning/svensk version) Njae, saft är nog bättre. Ungar tänker inte på alkoholtermerna som vi andra gör. Ej heller tänker de nog på politik bara för att Gammelsmurfen är rödklädd och har likadant skägg som Karl Marx.

Men även om smurferna dricker öl på engelska och nederländska och deras svenska hallonsaft är av ytterst tveksam karaktär, så har de faktiskt ett beroende som de glatt erkänner –Nämligen bladen från växten sarsaparill

Om fornstora dagar

2011-06-06T13:52:00.003+02:00

Hur många gånger kan man egentligen sparka in samma dörr?
Nationaldagen är åter här, och åter skall jag filosofera lite Jag tar en liten paus från det vanliga nörderiet här. Men låter en annan nörd ta vid.

Jag presenterar Johannes – Historienörden!
Historienörden i mig är en nationalromantiker. Och högaktar svensk historia från den tid då Sverige enades under en kung och fram till dess att vi importerade den franska fältmarskalken. Inte p.g.a. att Karl XIV Johan tillträdde i kungafamiljen och starten av ätten Bernadotte. Näe, men med 1800-talet så försvann något. Nämligen de fornstora dagarna. Vi förlorade de erövrade områdena åt bland andra ryssen. Tyskarna återtog (nästan) allt som vi tagit under tidigare krig – En åker sägs det dock att de missade. Så en liten jordlott i Tyskland skall teoretiskt sett fortfarande vara svensk mark. Saint Barthélemy i Västindien såldes till fransoserna. Tänk om vi hade haft den kvar. Det hade inte varit så pjåkigt! Mycket av detta skedde visserligen även under 1700-talet. Men i och med detta så blev vi det Sverige som vi är i dag – Plus Norge då, som vi lämnade ifrån oss först under 1900-talet. Men sen kom även stora fabriker under 1800-talet. Industrialismen tar vid, och det blir mer politik över allting. Sverige blir faktiskt lite tråkigare! Därför svalnar mitt intresse för svensk historia med 1800-talets början!

Tro fan att romantiken, som konstform, tog fart med 1800-talet. Det behövdes något att väga upp skiten med! Kulturen som kom under 1800-talet, gillar jag dock. Götiska förbundet, Esaias Tegnér, Frans Mikael Franzén, Viktor Rydberg och Richard Dybeck. De hade sin verkan under denna tid. Och innan dem hade vi Bellman, som föregicks av Lasse Lucidor. Mot slutet av 1800-talet, men med verkan under 1900-talet hade vi Evert Taube! Och så finns det de som undrar varför jag alltid säger att det var bättre förr?

Sverige har en historia vi kan och bör vara stolta över. De fornstora dagar som fanns under tre århundraden. Med Starten då Gustav Vasa väljs till kung 6/6 1523 och, mer eller mindre, fram till de dagar då Gustav III blir skjuten under en maskeradbal på slottet. Jag vet att ytterligare två kungar följer på honom innan Karl XIV tar vid, men de känns mera som i en övergångsperiod från de fornstora dagarna till 1800-talets tristess. Gustav IV blir avsatt i en statskupp 1809 och Karl XIII sitter bara av tiden, plus att han avsade sig kungamakt till regeringarna. Inte mycket att hänga i granen alltså.
-Men vet att Vasablod, om än mycket utspätt, fortfarande rinner genom det svenska kungahuset. Det är tyvärr inte alltid via svärdssidan, men ändock vasablod. Skall vi än en gång bli vad vi var, som vår nationalsång säger, så tycker jag nog att det är värt att hålla kvar vid.

Från Gustav I av Vasa så rinner en historia som jag alltid omfamnat med intresse. Jag slukar historiska anekdoter med god aptit. Jag kräver inte alltid full historisk korrekthet, varför jag kan sitta och mysa åt berättelserna om Gustavs äventyr i Dalarna i flykt undan de danska knektarna. Historierna om Karl XII bravader mot ryssen, Gustav II Adolfs intåg i de tyska markerna i kamp mot katolikerna, Karl X tåg över bält med man och kanoner mot Danmark, Gustav III kulturomfamningar och franskvurm. Jag älskar alla dessa historier.

Men Sverige är mer än bara fornstora dagar. Vi har en natur av sällsynta mått också. Vi har blivit välsignade med fyra årstider. Från bördig jord i Skåne, till de norrländska fjällen. Och där emellan skog och sjö. Att sitta vid en liten skogstjärn i sommarkväll, som att stå uppe på en snöklädd fjälltopp, medan solen gnistrar i snön och andedräkten står ur munnen. Jag älskar bägge sakerna lika mycket! Eller som Evert Taube sa ”Kalla den änglamark eller himlajorden om du vill” Och en sådan sak som allemansrätten. Du får gå i skog och mark utan problem. Inför skogens snår är vi alla jämlikar oavsett om vi äger marken eller inte. Värt att bevara? Absolut!

Detta är det Sverige vi bör prisa och fira idag. Men inte är det så. Rädslan för rasism tar över så pass till den milda grad att en del kommuner använder dagen för att uppvisa andra kulturer än just den svenska. Andra kallar den för internationaldagen. Enda gången nationalism och patriotism inte ses med onda ögon är vid landskamper och eurovision song contest. Att vi sedan firar nationaldagen tack vare byråkrati (Regeringsreformerna 1809 och 1974) och inte att Vasa befriade oss från dansken, gör ju inte saken bättre. Näe. Byråkrati får inte vara anledningen till ett firande. Jag kan för mitt liv inte kunna se det på det sättet. Ändra på anledningen tack. Låt oss fira till minne av Gustav Vasa.

Ett land! Ett folk! Med fornstora dagar i ryggsäcken och stora dagar i framtiden. Låt namnet Sverige än en gång, ärat, flyga över jorden.

Länge leve Konungariket Sverige

För vem finnes lagen?

2011-05-27T16:02:00.006+02:00

I början av året så skrev jag lite om den så kallade ”Mangadomen”, där översättaren och Mangaexperten Simon Lundström dömdes för innehav av barnpornografi (BP). Nu börjar effekterna komma.
–I dagarna så skulle den svenska distributören av nintendospel, Bergsala, släppa 3DS-spelet Dead or Alive: Dimensions. Dock gjorde de det aldrig. En användare på forumet Flashback, lär ha stoppat det genom en anmälan om BP. Anledningen –Några av karaktärerna i DoA är väldigt lättklädda och dessutom minderåriga. Fenomenet ”Upskirt” är vanligt förekommande i DoA-spelen. Som exempel nämns den 17-årige, storbystade ninjan Kasumi, vars klänning, eller skall man säga tunika, blottar trosorna ett flertal gånger. Och detta är heller ingen ovanlig syn även med andra karaktärer i dessa spel. De har för tusan gjort ett beachvolleyboll spel med DoA-tjejerna i, bara för att visa upp dem i bikinis. Yep, japanerna vinner knappast några poäng hos FI och genusvetare. Det kan vi slå fast direkt

Anmälaren säger i tråden på Flashback att h*n vill påvisa det absurda i bla mangadomen. H*n får stöd av många läsare i tråden. För varje bild på en animerad eller tecknad figur som polisen måste de ta tid och kraft från de riktiga fall där en minderårig blir utsatt för övergrepp, som dessutom någon sjuk jävel dokumenterar med kamera. För varje gång de måste sitta och åldersbestämma en tecknad flicka med skoluniform och bröst i dubbel D-storlek så tas tid från dem som sitter och skickar bilder emellan sig. Till slut måste de inse det absurda i att sitta och utreda offerlösa bilder istället för de faktiska brotten. –Detta är i alla fall tanken från många av de som hejar på anmälaren.

En del menar dock på att anmälningarna kommer ge bevis för att lagen behövs och att deras metod där med blir kontraproduktiv.

Själv så vet jag inte vad jag skall tycka. Jag kan inte låta bli att gilla tanken och syftet med anmälningen. Men jag vet också att det inte är ofta som lagen tycker och tänker likadant som folket. Och tycker verkligen folket som anmälaren? Jag har inte hört någon som ansett att domen mot Simon var vettig, trots att alla säger att barnpornografi är bland det vidrigaste som finns. Det måste ju innebära att det folk tycket är vidrigt är de fall när en verklig person blir utsatt, istället för en japansk kultur som visar tecknade/animerade bilder, där det är tydligt att ingen riktig har kommit till skada. Och när roteln för barnpornografi’s skrivbord svämmar över med sådana bilder, skall de då inte inse den sjuka prioriteringen?
-Knappast att några nördar är pedofiler bara för att de har japansk kultur där hemma.

Nåja. Bergsala tar inga risker och stoppar utgivningen. Och jag kan väl förstå dem. Det här är känsliga saker. Efter mangadomen så verkar det inte krävas speciellt mycket, och med tanke på hur utmanande en del karaktärer kan vara, och då tänker jag inte på under gameplay, så kanske det är bäst att vara på den säkra sidan. Lite för mycket hud på fel ställe räcker. Ta er en titt på denna jämförelse på omslagen. Det är ingen stor skillnad. Men lite mer hud på låret räcker för att det skall censureras någon annanstans.

Detta beslut har naturligtvis skapat rubriker. Inte bara i Sverige, Danmark och Norge, där Bergsala står som Nintendos officiella distributör, utan även på andra platser runt om i världen. En amerikansk gamingsidas nyhetskanal på Youtube tar t.ex upp det. Det är även tillräckligt uppseendeväckande för att få vara med på internationella Wikipedias artikel om DoA Dimensions.

På SVD så säger en jurist att om detta går igenom, så kan även liknande spel klassas som barnpornografi. När jag läste detta så slog det mig. Jag själv har en DoA-titel i min spelsamling. Ett spel som inhandlades under sen höst eller tidig vinter 2009, för att jag kände att jag ville ha lite hjärndöd fighting att fördriva tiden med. Det DoA-spel jag innehar har samma funktioner och karaktärer som de andra spelen. Jag kan alltså få upskirts på tjejerna rakt upp i ansiktet. Jag kan dessutom ta stillbilder på detta och spara på X-boxens hårddisk. Jag kan alltså bli innehavare av barnporr om det vill sig riktigt illa.

Jag skall väl inte säga att jag är jätteroad av den tanken. Men samtidigt kan jag inte låta bli att skratta åt absurditeten i det hela. Att något som länge har klassats som simpel underhållning nu kan bli förvandlat till ett av de vidrigaste brotten jag känner till, på grund av att nya lagar säger att fiktiva karaktärer i sexuell avbildning måste vara över arton år. Och det behöver inte ens vara sexuell avbildning. Det räcker tydligen med utmanande poser. –Vilket DoA är fullt utav.

Det är här lagen måste ändras. Polisen skall alltså lägga resurser på att mäta bröststorlekar och gissa sig fram huruvida animerade karaktärer kan vara äldre eller yngre än arton år, och göra razzior mot seriesamlare, istället för att få fram de där riktiga skurkarna, som fotograferar riktiga flickor. Det är ju ett hån mot alla dem som faktiskt blir utnyttjade –På riktigt.

En del menar på att med samma logik så bör jag även kunna åka dit för mord och vårdslöshet i trafik när jag spelar Grand Theft Auto. Jag har ju gjort det olagliga på ett datorspel. -Brott som saknar offer skall alltså dömas lika hårt som de brott där faktiska offer existerar. Men inser ni inte det sjuka? Att dessutom fördöma och döma ut en grupp nördar/fanboys/intresserade bara för att de har japansk underhållning där hemma, ja, för dessa spel och serier är skapade som underhållning –inte för upphetsning, är sjukt. Jag kan säga att jag knappast blir upphetsad av att se denna seminakenhet som spelet innehåller. Jag har höjt på ögonbrynen över dess oblyghet. Men aldrig fått för mig att stoppa ner näven innanför byxan…

Den här debatten har flera likheter med den så kallade videovåldsdebatten som skedde under 80-talet. Slutsatserna verkar i alla fall dras av samma personer. Om jag får se det, så går jag ut och gör det. –Näe, det gör jag inte.

Vi får se vart det hela leder. Har jag tur, så händer ingenting, och jag kan fortsätta spela mitt DoA utan problem. Har jag otur, så får jag väl gå ner på polisstationen och anmäla mig själv för innehav av barnpornografi. För jag kan ju inte sälja spelet vidare, då är det spridning av BP som gäller, vilket även måste gälla för butikerna som säljer dessa spel. Ja, ni hör själva hur långt vi kan gå.

Myndigheter –hear me out. Gör skillnad på det fiktiva och det verkliga. Ge er på det verkliga, inte det fiktiva. Ge Simon upprättelse och låt oss intresserade få ägna oss åt våra spel/serier i fred!

Happy towel day

2011-05-25T15:45:00.005+02:00

En handduk är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena har den ett stort praktiskt värde –man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden på Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser, eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (Ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om inte du kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal, och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke-liftande) upptäcker att en liftare ha egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ”förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är att räkna med.

Ja, så var det åter dags för den internationella handduksdagen, till minne av Douglas Adams -Mannen bakom Liftarens Guide Till Galaxen. Jag har gått omkring med en handduk (Med trycket Don't panic på) hängandes över axlarna hela dagen. Det finns så mycket man kan säga om denna dag, eller rättare sagt om de frågor som tas upp i samband med böckerna. Men det gjorde jag för två år sen. Och jag står fast vid samma sak nu som då. Den stora skillnaden är väl möjligtvis att jag har skaffat mig min egna variant av galaxguide, då jag införskaffade en iPhone för några månader sen. Jag väntar dock fortfarande på en mer ordentlig guide. En iPad skulle kanske kunna funka. Men hur man gör återstår att se.
Istället så firar vi dagen i år med en välkänd bild på mig själv iförd handduk (dock inte enbart) och tummen upp för lift, och en trevlig jazzversion av den senare filmens introlåt "So long and thanks for all the fish"

Kuriosa att veta är att denna dag även klassas av en del som Geek Pride day. Detta pga. dels Towel day, dels att Star Wars Episode IV A New Hope hade premiär detta datum 1977. och att 25 maj är högtidsdag i Terry Pratchetts Discworld (Mer om detta i boken Watchmen). Så tre nördiga saker råkar inträffa samma dag och oberoende av varandra. Ödet? Slumpen? Vem vet. Men denna dag så skall du med stolthet kunna gå in i en serieaffär och säga -Jag vill köpa obskyra serier och diskutera på allvar vem som skulle vinna i en rond mellan Batman och Spider-man, för att jag är nörd och stolt över det.

Affisch och teaser

2011-05-17T20:45:00.005+02:00

I november förra året så presenterades några bilder från den datoranimerade film om Hergés Tintin, som har premiär i slutet av detta år. I går och idag så visades affischen och teasern upp via tidningen Empires hemsida (Vilket bloggen Shazam tog upp). Resultatet ser ni här

Affischen i sig säger inte så mycket. Precis som serierna så låter den fokus ligga på vad som händer omkring Tintin istället för på Tintin (Han är så neutral som möjligt för att bifigurerna skall få mera liv). Skeppet vi ser på höger sida är Riddaren Francois Haddoques Enhörningen. (Haddoque är en av Kapten Haddocks förfäder) Filmen skall baseras på dubbelalbumet Enhörningens hemlighet/Rackham den rödes skatt, vilka är ett par personliga favoriter bland Tintins äventyr (Det är i Enhörningens hemlighet som vi först får se Haddocks släktgods Moulinsart. Och det är i Rackham den rödes skatt som professor Karl Kalkyl gör sin debut)

Idag presenterades även via Apples hemsida en teaser för filmen. Många säger att det är en trailer. Men jag skulle nog vilja använda ordet teaser. En trailer förklarar oftast vad filmen handlar om. En teaser ger oss en blick över hur filmen kommer se ut. Och den som får in en handling i det som visas här under, får gärna kommentera.

Så, vad ser vi då i teasern? Ja förutom klipp på den modell över Enhörningen, som första albumet handlar om, så kan vi även skymta Tintin och Haddock i öknen. För er som läst Tintin, så vet ni säkert att ovanstående äventyr, utspelar sig till störst del i stan och ute på sjön. Men det verkar som om de har tagit med Tintin och Haddocks första möte, som egentligen utspelar sig i äventyret Krabban med guldklorna Vi kan även skymta Dupondtarna bakom en tidning med titthål. Vi får även ett hum om hur filmens animeringar kommer vara.

Filmen är skapad för de 3D-effekter som kommit på senaste tiden. Och även om jag inte ger så mycket för den 3D-hysteri som filmskaparna har, så ser jag väl ändå helst att det är den här typen av filmer som de ger den där 3D-effekten. Jag menar, här passar den i alla fall.

En kommentar som jag läste om filmen var "Försiktigt positiv". Det är en ganska bra beskrivning kan jag tro, även om jag ännu inte riktigt håller med. Inte för att jag dissar filmen. Men allt gick så jäkla snabbt i teasern att jag anser det för tidigt för att komma med någon kommentar . Jag hängde inte med.

Där emot så skall jag erkänna att det skall bli jäkla spännande att följa filmens utveckling.
2011 är rena rama serietidningsåret på vita duken
-Härliga tider, strålande tider!

Always for the fans...

2011-05-14T18:00:00.010+02:00

Förutom serier, som är ett av mina större intressen, så samlar jag även på andra saker. Det är ett jävla hamsterbeteende som man håller sig med, men jag kan inte låta bli när mitt intresse fastnar för något. Jag går nästan aldrig in halvhjärtat för något när intresset väl sätter igång. Jag vet inte om man kan ”skylla” på diagnos och tillhörande specialintressen i det här fallet. Men när jag väl går in för något, så går jag in ordentligt.

När jag fastnade för Bellman, tror ni då att jag nöjde mig med en skiva med ”Freddan”? Nej, nej, nej. Alla Fredmans epistlar och sånger skulle jag ha. Och hittade jag någon artist som gjorde ett bra jobb, så ville jag även ha så mycket sommöjligt med den. Sen så ser man att det finns på flera språk, och eftersom jag även är lite språknörd, så ger man sig även på det (Så jag har bellman på även tyska, franska och engelska –plus diverse andra språk som följde med i ”Fredmans sånger”-boxen)

När jag fastnade för Bröderna Marx. Tror ni då att det räckte med ett par filmer? Nej, nej nej. Alla filmer så klart. Jag sitter på Youtube och försöker hitta intervjuer med bröderna. Jag läser deras böcker och köper ett jävla lexikon över dem. Har dessutom en stor tavla med dem på väggen

När jag började lyssna på Rat Pack (Because coolness ended with the death of Frank Sinatra), så slutade det inte bara med skivor. Nej, nej, nej. Även deras filmer, och TV-program. Dean Martin hade till exempel en show under 60-talet med högkvalitativ underhållning. Och även här en tavla på dem

Det enda som kan få mig att tagga ner innan man har fått med sig allt, är om intresset dör ut. Min ”myntsamling” bör egentligen knappt kallas för samling. Ett gäng osorterade mynt och sedlar bara. Jag tappade intresset så smått. Numismatik är inget för mig. Även fast gamla sedlar och mynt kan intressera mig med jämna mellanrum

Därför ställer jag frågan. När jag väl började dricka Coca-Cola ordentligt. Tror ni då att det slutade med att bara dricka? –Svara inte, det var en retorisk fråga!

Denna månad så fyller Coca-Cola 125 år! GRATTIS! Och därför så tänkte jag faktiskt göra ett litet hyllningsinlägg till denna underbara dryck.

Ett tag så samlade jag på Coca-Cola och Coca-Cola merchandise. Så som glas, väskor, påsar udda flaskor och burkar och allt annat jag kunde komma över. Likaså sitter jag på YouTube och lyssnar på gamla reklamjinglar –Som var klart bäst för ca 25 år sen. När jag för ett par dagar sen gick igenom några gamla flyttlådor som stått oöppnade sen jag flyttade från Ljura för ca 2 år sen, så hittade jag åter min gamla samling av burkar. Tyvärr så hade en oöppnad burk någon gång, under dessa två år, sprungit läck. Därför var jag tyvärr tvungen att kassera en del av samlingen. Det sved lite. Men jag visste att jag var tvungen. Men jag plåtade min speciella burk först, innan jag slängde den.

Den hade nämligen sin lilla historia. Det var inte bara reklamerna som var bättre förr hos Coca-Cola. Utan även logotypen. Missförstå mig korrekt nu. Logotypen i form av den underbara skrivstil som säger Coca-Cola, har nästan alltid funnits. Men för tio år sen ungefär, så hade de på burkar och flaskor en bild på hur en kapsyl flyger av flaskan och cola skvimpar ur. Det riktigt skrek ”Detta släcker törsten” om bilden. Det upprörde mig lite när de tog bort den designen för den, kanske mer stilrena, nuvarande design. Det var helt enkelt en nedgradering av Coca-Colas rykte som ultimat törstsläckare. Men helt borta var inte designen. En godisbutik i Norrköping hade ett gäng burkar stående i skyltfönstret som reklam. Och eftersom jag ville ha en sån burk, så frågade jag helt enkelt om jag kunde få köpa en av dem. Expediten sa att jag kunde få en till och med, på ett villkor. Att jag lovade att inte dricka innehållet. Burkarna hade nämligen stått ett tag i skyltfönstret, och bäst före-datumet var passerat med råge. (ett par år till och med) Jodå, jag lovade att inte dricka innehållet. Jag rörde inte ens burken. Och så nu när jag packade upp, efter två års stiltje. Så hade den läckt. –Fan.

Så, varför fastnade man för Coca-Cola? Ja? Smaken, antar jag. Sen så växte man ju upp under 90-talet och fick ta del av den underbara sloganen Always Coca-Cola, och dess jingel. Och som liten var man extra mottaglig för reklamerna. Jag har alltid gillat cola. Men Coca-Cola var fräckare och godare än pepsi.

Nåja, som vanligt så var allt bättre förr, med undantag för teknik och baddräkter, som jag brukar säga. Så även Coca-Cola. De hade catchigare slogans förr. Reklamjinglarna var bättre -Endast på 80-talet så kunde en flaska Coca-Cola få folk att börja dansa (Exempel ett och två), och endast under 90-talet så kunde en karavan röda lastbilar skapa julstämning i samma anda som lite snöfall den 24/12. Därför är det faktiskt kul att de nu till 125 årsjubileet har tagit fram gamla 50-tals reklambilder. Burkar och flaskor har nu bilder som ser ut att vara gjorda på 50-talet En del påminner lite om Marilyn Monroe.

En annan sak som de har tagit tillbaka till detta jubileum är originalflaskan. Coca-Cola har i stort sett buteljerat sin underbara dryck på mer eller mindre likadana flaskor sen 1915. Ni vet den där flaskan vars former påminner om en välsvarvad kvinna. Flaskan som du skulle känna igen i mörkt rum (vilket var vad den svenska glasblåsaren, som formgav flaskan, hade som tanke). Men innan det så såldes det i en annan design. Ingen speciell flaska egentligen. Det enda som utmärker den är nog att det står att den är ”Property of Coca-Cola Company” på den. (Lämnade man tillbaka den när den var uppdrucken alltså?)
Mer Coca-Cola-nostalgi tack! Kan vi inte återta de gamla fräcka slogans från 60-, 70- och 80-talet? Som till exempel: Coke... After Coke... After Coke, Things go better with Coke, You can't beat the feeling, Coke is it, Have a Coke and a Smile (-And shut the fuck up! som Richard Pryor/Eddie Murphy sa) och Always Coca-Cola. Kan vi inte åter låta kända artister få sjunga reklam-jinglarna Som när Limeliters, Waylon Jennings, Roy Orbinson och The Seekers sjöng. Det var sånt här som fick Coca-Cola att bli den där totala törstsläckaren. Det är sånt vi vill återse.

Det är bara att erkänna. Coca-Cola är jävla fräckt, och det kommer det fortsätta att vara. Men det var fräckare förr.

Vann en tävling

2011-04-18T16:14:00.006+02:00

Det finns många olika bloggar ute på nätet, som ni säkert vet. Och även om jag läser en del "dagboksbloggar", så har jag aldrig riktigt insett grejen med dem. Vad folk förut skrev om i hemlighet och satte lås på -är nu ute på nätet för alla att beskåda. Internet har gjort många av oss till exhibitionister. Att blotta sig själv för alla som vill se. En del liv kan i och för sig vara intressanta. Men oftast så sitter man bara och undrar varför man läser skiten...

Näe, då finns det roligare bloggar. Jag gillar de som har ett ordentligt huvudämne. De lockar oftast andra folk med samma intressen. Och tack vare kommentarerna de lämnar (För de har oftast åsikter också) så kan man hitta flera intressanta bloggar, inom samma ämne.

Det var så jag hittade Altheatrollet! (Via min vän Aficionadon)

Altheatrollet är en riktig geekblogg som har kommenterat mycket runt tv-spel, film och tv, och ganska mycket annat allmänt nörderi. Kort sagt -En mycket trevlig blogg.

Så en dag, så kom det upp en tävling om att man kunde vinna en nyckelring med en Goomba, om man berättade vad det var för en figur. Jag brukar egentligen inte vara så mycket för sånt här. Men jag tänkte att va fan. I'll give it a try! En dryg vecka senare så kom ett resultat som jag inte hade räknat med. Jag hade vunnit goomban. Ett mail från Altheatrollet bekräftade också vinsten.

Idag så kom ett kuvert i brevlådan. Jag blev lite förvånad när jag fick det. Dels för att jag inte brukar få post från privatpersoner. (Det syntes att det var en privatperson som skickat) men sen också för att kuvertet inte verkade innehålla något direkt brev. Det tog mig ett par sekunder innan jag kopplade vad som fanns i kuvertet. Jag slet upp det på en gång. Och där i låg en Goomba. Lika platt som när Mario Brothers varit i farten.

Jag hakade snabbt fast den i min nyckelknippa. Nu sitter den där, som ett minne från svunna tider i svampriket, med Super Mario Bros 1 och 3

Jag tackar Altheatrollet för Goomban. Den är lite större än vad jag trodde. Men det gör ingenting! Den hänger med perfekt i alla fall. Min nyckelknippa är nu lite nördigare än förut!

Vi avslutar detta med en passande låt -March of the Goombas, från spelet Paper Mario

Västerns hjälte!

2011-04-11T19:02:00.006+02:00

Ibland gör man de där fynden man aldrig trodde man skulle göra. De där "Once in a lifetime", som man skulle kunna kalla dem. Idag på väg hem från jobbet, så tittade jag in på ett av antikvariaten, där jag brukar leta efter gamla serier. Ibland har man tur. Det var t.ex. där som jag hittade mitt ex av Herman Hednings julalbum nr ett, för en grymt överkomlig summa.

Idag var fyndet något helt annat. René Goscinnys snabbskjutande Cowboy, Lucky Luke. Sju delar ur den så kallade kompletta samlingen. Och detta är bland de sju första jag fick tag på. Naturligtvis för en nästintill skitsumma. 75:- styck (Övriga butiker skulle aldrig gå under hundringen med den kvalitén)

Jag sade att jag skulle återkomma. Jag gick i stort sett bara hem för att lämna väska och matlåda. Sen så gick jag förbi en bankomat och tog ut pengar för att kunna köpa dessa böcker. Det skulle gå på 525:-. Men den snälla butiksinnehavaren gav mig 25:- rabatt. Kalla det stamkundsrabatt eller mängdrabatt. Men 25:- billigare blev det. Vilket aldrig är fel!

Så nu är jag en glad skit! Lucky Luke är en kul belgisk serie. Goscinny är även skaparen till den tappre lille gallern Asterix och den, för oss svenskar, mer okände, Iznogoud. Detta väcker också minnen. Min storebror hade flera stycken av dessa belgiska serier, där ibland Lucky Luke. Jag läste dem med stort intresse. Det var med dessa serier jag lärde mig läsa. Så det är ett kärt återseende -Det kan jag garantera! Och även om hans kraftuttryck inte är lika färgstarka som Kapten Haddocks, så är ändå "För höge Farao" inte helt fel

Sen måste man ju erkänna att signaturmelodin till den tecknade tv-serien inte är helt fel!

Men Lucky Luke, var faktiskt inte bara en tecknad hjälte. Med det menar jag inte att han bygger på någon riktig förlaga. Daltongänget må ha existerat, så som många andra figurer Luke möter på under sina äventyr. Men han själv är påhittad! Men han blev mer än bara en tecknad hjälte.

Lucky Luke blev även en otecknad tv-serie. Jag vill minnas den som någon form av SitCom. Men jag skall inte svära på det (Det är säkert över 15 år sen den gick på svensk tv). Sen blev han också en otecknad film för några år sen. En film som byggde mångt och mycket på den tecknade förlagan. Skådisen såg till och med ut som tecknade figuren. Det var en fransk produktion. Jag vet inte hur den är, eller om det gick bra för den. Men film blev det. Kanske skulle vara något att försöka se när allt kommer omkring. Ja, ja... Det får tiden utvisa om jag ser den eller inte. Men ögonen skall hållas öppna.

Vi avslutar det här nu. På samma sätt som varje äventyr som Lucky Luke gjorde. Utanför verkar det som om solen håller på att gå ner. Det är dags att rida bort iden, sjungandes den klassiska

"I'm a poor lonesome cowboy.
A long, long way from home.
And this poor lonesome cowboy,
has a long, long way to roam.
Over mountains over prairies,
from dawn till day is done.
My horse and i keep riding,
into the setting sun"

I love cartoons

2011-04-06T00:04:00.008+02:00

Jag erkänner. Jag är en sucker för tecknade tv-serier. Gärna de som bygger på serietidningar. Men något säger mig att ni redan visste det. Jag har haft en hyfsad koll på många av Marvels serier, med undantag för fantastiska fyran (men jag försöker även med dem) Marvel hade en storhet under tidigt 90-tal med sina ”Animated series” Här fick vi ta del av bland andra X-men, Hulken, Spindelmannen och Fantastiska fyran. Dessa serier avhandlade stora storyarcs som gått i serietidningarna. T.ex “Secret Wars”, ”The clone saga”, ”Age of Apocalypse”, “The Phoenix Saga”, “Days of future past” “Six arms saga”, “Armor Wars” och flera andra berättelser

Hur som helst. För ett tag sen, när det intressanta från Marvel började ta slut, så beslutade jag mig för att börja titta lite på vad DC Comics hade att bjuda på. Här finns också en hel del. Men mycket hade pågått så pass länge, att jag inte visste vad jag skulle börja med. Så varför inte börja med en nystartad serie –Young Justice

Young Justice är ett gäng unga superhjältar/sidekicks. Här finns bland andra Robin (I Dick Graysons skepnad), Kid Flash, Superboy och Aqua Lad. Inte helt olikt det klassiska Teen Titans (Tonårsgänget, som de hette på svenska). Så började jag alltså då följa denna serie. Men efter nio avsnitt så gick det inte att få tag på flera. Trots mycket letande på Internet. Det tionde avsnittet gick inte att hitta. Mycket störande. MEN… Jag fick tag på två andra serier. G.I. Joe Renegades och Transformers Prime

G.I. Joe kanske kan behöva en liten förklaring. Det hela började med ett gäng leksaker från Hasbro. Ett sätt att öka försäljningen, var att göra TV-serier på dem. Och det var så det började. Här i Europa hette de dock Action Force (Känns kanske igen för oss 80-talister?) Leksakerna och dess TV-serie blev populära. Två tecknade filmer gjordes, baserade på TV-serien. (Jag rekommenderar verkligen Introna till dem) För något år sen, så gjordes en film med figurerna. (Popcorn-rulle) Nu så har då den senaste serien, Renegades, kommit. Redan i introt så tyckte jag mig känna igen det hela. Fyra militärer på rymmen från rättvisan, anklagade för ett brott de aldrig begick. Känns det igen? Jag säger bara en sak –The A-team! Och efter att ha kollat igenom några avsnitt, så hittade jag snabbt två avsnitt från Renegades, som kändes näst intill rippade från A-team-serien. Likaså karaktärerna har sina drag Duke och Scarlett delar på rollerna som Hannibal och Face. Roadblock är B.A. och Tunnel Rat får vara lite comic Relief, precis som Murdock kunde vara. (Den enda som inte känns tagen från A-Team, är Snake Eyes) Och ge mig mer tid med bägge serierna, och jag kan säkert hitta fler referenser emellan dem… Så vad tycker jag om det hela då? Jodå, det är kul på ett sätt. Det märks att det är min åldersgrupp som börjar komma in på dessa arbetsplatser nu. Det är väldigt många gamla serier som kommer tillbaka Men jag är inte helt överlycklig över konceptet. Joes som slåss mot sina egna, istället för ett bombastiskt slag mellan G.I. Joes och Cobra. Att det dessutom känns kopierat från A-team sänker det hela lite också. Inte för att det är dåligt, men jag ser nog hellre de gamla avsnitten från 80-talet istället

Då är nog Transformers Prime fräckare Transformers känner nog de flesta till nu för tiden.... Michael Bays filmer var ju inte direkt smala och tysta saker. Vad som då kanske är mera okänt är att upphovet till att Transformers G1 började som TV-serie var också P.G.A. att man ville öka försäljningen av leksaker. Och ja, det var även Hasbro som låg bakom detta. Transformers blev oerhört populärt. Och det blev ett flertal serier som följde. Där ibland Unicron-trilogin (Där Armada-serien blev en av mina favoriter) Den näst senaste Transformersserien var ”Animated”. Den skiljde sig ganska markant från de övriga serierna. Här var gruppen som kom till jorden inga krigare. Utan ett gäng arbetare. Den skördade det så kallade Energon, när de kom över den mytomspunna All-spark. Dessa figurer var Optimus, Bumblebee, Ratchet, Bulkhead och Prowl. I Transformers Prime har de fyra första hängt med, om än med vissa förändringar. Men Prowl är numera utbytt mot Arcee, en kvinnlig autobot. Övriga förändringar är att de numera är krigare. Bumblebee är ganska lik sin namne i Michael Bays produktioner (En redig sportbil som inte kan prata) . Bulkhead är ganska lik sin animerade namne, men inte fullt lika klumpig och tafatt. Ratchet där emot, har faktiskt behållt sina drag. En surmulen läkare. Men framför allt. Optimus Prime, är Optimus Prime! Den här serien är dessutom helt datoranimerad. Sen kan man tycka vad man vill om det… Själv tycker jag det är helt ok. Efter ett tag tänker man inte på det.

Jag vill minnas att jag på ett forum, under en diskussion om Bays tredje film, som har premiär under sommaren som kommer, sa att jag kunde förlåta det mesta så länge Peter Cullen gör rösten som Optimus Prime. Jag står fast vid det uttalandet även här. För faktum är att –Peter Cullen än en gång har återvänt för att vara Optimus Primes röst. (Cullen var den första att ge rösten åt denna blåröda lastbil) Likaså har även Frank Welker återvänt till rösten som Megatron. Dessa två originalröster gör hela serien åtminstone lyssningsbar. Jag kan säga att jag rös när jag hörde Optimus säga One shall stand. One shall fall. Det är nästan en ljudlig orgasm i det. Och det enda minuset jag kan komma på, är att jag saknar vissa karaktärer. Men å andra sidan, så har det ju inte hunnit komma alltför många avsnitt ännu. Jag är nog dessutom ganska svag för Transformers överhuvudtaget. För jag gillade även Animated Series.

Vad drar vi för slutsats av detta då? –Jo, tecknade serier är oftast ganska bra! Men bäst var de på 80-talet. –Allt var bättre förr, med undantag för teknik och baddräkter, som jag brukar säga

Röde orm i fem tappningar

2011-03-21T21:59:00.009+01:00

”Nu hade rakade män börjat komma till Skåne, både från saxarnas land och från England, för att predika den kristna läran. De hade mycket att tala om, och folk var först nyfiket och lyssnade gärna, och kvinnor funno det nöjsamt att doppas av främlingarna och få en vit särk till skänks. Men snart hade främlingarna ont om särkar […] och därför gick det smått med kristnandet...”

Så går en del av prologen i Frans G. Bengtssons mästerverk Röde Orm –Sjöfarare i västerled. berättelser från en okristen tid. Har du inte läst om den skånske vikingen, så rekommenderar jag verkligen att du gör det. Böckerna trollband mig i en vecka och är även värda att läsa om. Den klassas dessutom som den tredje mest betydelsefulla svenska bok under 1900-talet enligt TV-programmet ”Röda Rummet” (Slagen av Mobergs Utvandrar-svit och Martinssons Aniara)

Det här är en berättelse man kan njuta utav på flera olika sätt, men även ett dåligt. Jag har tagit del av fem. Först som bok. Sedan som serie. Sen som ljudbok och strax därefter radioteater. Och sist och minst som film. Jag skall ge en kort recension av alla gestaltningar

BOKEN
Det är denna du bör börja med när det gäller Frans G. Bengtssons epos. Orm Tostesson är rödhårig och mjäll i hyn, bred mellan ögonen, stubbnäst och stormynt –Som berättelsen säger. Och vilken berättelse sen. Orm råkar hamna ombord på en vikingaflotta som leds under kaptenen Krok, och blir därmed borta på äventyr under sju år. Och vilka äventyr sen. Jag vill inte berätta för mycket, men här kan man ju nämna figurer som Toke, Rapp, Ylva, broder Willibald, juden Salaman och Almansur (Under vilken den sistnämnda han tjänade som livvakt under en period, med några av sina skeppskamrater) Vi kan nämna händelser som Danegäld, Bortrövandet av S:t Jakobs klocka och Kung Harald Blåtands julgille. Kort sagt, det är en riktigt mustig historia. Stundtals även riktigt rolig. Senare, i andra boken, så får vi även möta figurer som den galne magistern, Olof Sommarfågel, Svarthöfde, Ulf Glade, Are och Spof. Händelser som tinget vid Kraka sten och jakten på Bulgarguldet. Även detta i samma stil som i bok nummer ett. Frans G. Bengtsson skrev berättelserna på gammelsvenska. Men det utgör knappast några problem. Tvärt om. Det ger bara en mustigare klang. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa den här boken. Det är tamigfan något av det bästa jag har läst.

SERIEN
Charlie Christensen är nog mest känd för sin bohemiska figur Arne Anka. Men han gjorde också en rejält genomarbetad serieversion av första boken. Det var Kartagochefen Rolf Claesson tipsade Frans G. Bengtssons barnbarn (som även har upphovsrätten på berättelsen) om Charlie som tecknare, när de gav förslag på att göra en serie av boken. Charlie har gjort en rejäl research inför arbetet. Han tog foton på omgivningar, läste på hur det kunde ha sett ut med mera. Här finns inga hornbeklädda hjälmar eller gudar som skådar ner från Asgårds hallar. Det här är fritt från allt vad man annars kanske kan tro när man pratar om serier och vikingar. Och även om det ibland är en blodig berättelse, så förekommer inget frossande i blod och gore, men inte heller att Charlie döljer det. Men han ger en neutral bild över det. Små små improvisationer ger även liv till berättelsen, istället för att göra en total ordagrann bearbetning. (T.ex Tokes kommentar över de andras besvikelser över de beslöjade kvinnorna, efter att de har blivit befriade som roddarslavar –”De får gärna vara balsamerade, så länge de är kvinnor”) Charlie är dessutom en mycket skicklig illustratör. Hela serieversionen är en fröjd för ögat. Den har verkligen behållt Bengtssons mustighet. Och det enda minuset jag skulle kunna komma på är att jag tycker att det är synd att han bara tecknade första boken. Det skulle vara så underbart att se historien med den galne magistern i Charlies tappning. Sen så kanske man kan ana lite spår av ankan även i denna historia. Som t.ex när Toke förklarar det fina med öl och säger ”Sålunda innehåller öl gudarnas samlade visdom och skaldekonst! Det är därför man blir så vis och poetisk av att dricka!” (Känns det igen, så säg)

LJUDBOK
Ljudboken är, som ni säkert förstår, exakt samma historia som boken. Men skillnaden är uppläsaren. En bok kan bli riktigt seg om uppläsaren är tråkig. Men det kan även bli en angenäm upplevelse om det är en bra uppläsare. Den variant jag kom över är inläst av Stephan Karlsén. Karlsén har en djup och klar röst som passar för berättelsen. Och vid dialoger som ger han de olika karaktärerna lite olika röster, så att man vet vem det är som pratar. Det är behagligt att lyssna på honom helt enkelt. Det skall även finnas en inläsning av Gunnar Sjöberg, men om den kan jag inte uttala mig

RADIOTEATER
Hasse Alfredsson hade under början av nittiotalet (tror jag) idéer på att göra en film av Bengtssons berättelse, och skrev under en period manus för det. Men något gjorde att planerna på film gick i stöpet. Men manuset var för bra för att bara läggas ned, och man gjorde där med en radioteater av det istället, med Hasse som regissör och berättare. I en radiopjäs så får du plötsligt röster på de karaktärer du känner till och har gjort din bild utav. Jag visste visserligen att de var skåningar och danskar hela bunten. Men det var ändå lite konstigt att få höra Orm bryta på skånska eller Ylva på danska. Men det är ju så det skall vara. Det är ju där i trakterna som det utspelar sig. Jag har tyvärr inte hunnit lyssna igenom hela ännu. Men hittills har det varit bra, och jag skall sätta mig med den relativt snart.

FILM
Näe Hasse Alfredsson gjorde aldrig någon film. Men en film blev det. Fast kopplingen till Röde Orm är inte vad den borde vara. Detta är en engelsk-jugoslavisk produktion vid namn ”The Long ships” (Vilket även är den engelska översättningens titel). På svenska heter filmen ”Röde Orm och de långa skeppen” De säger att filmen är baserad på Bengtssons roman… -Löst baserad skulle jag nog vilja säga. Bortsett från titeln och några namn så finns inga likheter med boken.
Filmen handlar om Vikingen Rolfe som säger sig ha fått reda på platsen där en mytomspunnen klocka av renaste guld skall finnas. Denna klocka kallas för ”Mother of all voices”. Även den moriska krigsherren Aly mansuh vill ha tag på denna klocka. När Rolfe återvänder till sina landsmän, så övertalar han sin lillebror Orm att stjäla kung Haralds begravningsskepp för att tillsammans åka söderut och hämta klockan…

Detta är handlingen i korta drag. Om du vill se en filmatisering av Bengtssons bok är inte detta rätt film. Det skall jag säga direkt. Det finns ingen, även fast jag kan tänka mig att det nog skulle gå att få en gjord numera Om du dock bortser från namnet och eventuella kopplingar, så är det en hyfsad matinéfilm. Den har en del likheter med de gamla mastodontfilmerna med Charlton Heston. I alla fall när det gäller rekvisita. Men till skillnad från Hestons klassiska dramer, så är det en ganska medioker berättelse. Den är tydligen mest berömd för en farsartad haremsscen. Jag skulle ge den en fyra på en tiogradig skala.

Vad har då läsandet av Röde Orm gett mig? Tja, förutom ett litet större intresse av fornnordisk historia (Vilket jag ändå hade börjat lite med) så vaknade även ett intresse för Frans G. Bengtssons andra skrifter. Men även samtida namn, som t.ex Fritiof Nilsson ”Piraten” och hans berättelser om Bombi Bitt. Att jag dessutom har börjat läsa mer och mer, får nog även det klassas som ett plus. I vilket fall som helst så är detta en berättelse jag rekommenderar alla att ta del av.

Tre döda serietidningar

2011-03-06T00:24:00.002+01:00

Serier kommer och serier går, och några långkörare består
En gång i tiden fanns det en ny serietidning i tidningsstället varje vecka. Ibland känns det nästan som om en tidning försvinner varje vecka från tidningsstället. Det är tyvärr ingen stabil marknad på serier i det här landet, och de som hängt med länge är lätträknade. Några serier försvann nästan lika snabbt som de kom, och lämnade heller inga större spår efter sig. Jag tänkte berätta lite om tre av de jag lyckades köpa på mig under tiden de gavs ut, och även hittat i begagnad version.

Dessa tre tidningar var mer eller mindre helsvenska produktioner, även om inte serierna alltid var det. Mina damer och herrar, jag presenterar Bacon och Egg, Zits och Arne Anka

BACON OCH EGG Bacon och Egg gavs ut under åren 1995-1997 med tolv nummer totalt. B&E (Som jag hädan efter kommer kalla det) är något av en pseudovetenskaplig serie. Det är inte rätt ord för att beskriva den. Men det är det närmsta jag kommer sanningen. Huvudserien handlar om de två rumskamraterna Bacon, som är en gris, och ankan Egg. Bacon är en rationell, saklig och lite av en besserwisseraktig figur. Egg är hans totala motsats. En drömmare helt enkelt. Serien utspelas i den fiktiva staden Hundholmen, där en mängd olika karaktärer figurerar, så som Per-Albin Singh, Kommissarie Barskebäck, Jourhavande geni Algot Einstein och journalisten Jan Milou. Äventyren kan handla om helt vardagliga saker till tidsresor och parallella universum. Bara en sån sak som att man gör ett helt äventyr utifrån den sarkastiska motfrågan ”Har påven en löjlig mössa” och uppfinner det så kallade HPR-index (Hat Power Ridiculosity-index) Vilket innebär att ju högre makt en person har, desto fånigare mössa har han

’Cybernetikern Rutiger Keppes utvecklade det efter uttömmande studier av makthavare och deras mössor. Hans teori stipulerade ett direkt orsakssamband mellan härskarnas maktposition och löjlighetsgraden på deras huvudbonader. Sambandet visade sig vara starkt och tydligt: ju löjligare hatt desto mer makt. Indexet graderar maktmössor från ett till tio. En av de löjligaste mössor som uppmätts är påvens, med HPR-index åtta. Det är alltså vetenskapligt bevisat: Påven har en löjlig mössa. HPR-index nio är teoretiskt möjligt, trots att ingen ännu sett en sådan mössa. Tio däremot indikerar allsmäktighet, och en sådan mössa torde endast kunna bäras av…’ ’Öh… Gud?’

(Ur äventyret ”Gud i hatten" från Herman Hedning 7/2004)

En sån här sak är absolut inget ovanligt i B&E, varför jag använder termen pseudovetenskaplig. B&E är skapad av Patrik Norrman. De andra serierna i tidningen är även de Norrmans verk. Men även Herman Hednings skapare Jonas Darnell är medverkande i en del av dem. Dessa är James Hund, Cordon Bleu och Hieronymus borsch. Och senare även Röde Hund. Alla dessa utspelar sig i Hundholmen, och det är inte ovanligt att de ibland går ihop. Inte i stil med klassiska crossovers. Men, tja, Barskebäck exempelvis figurerar i både B&E och James Hund. James Hund är en något av en godtrogen Bondpastisch. Röde Hund skulle kunna vara en förfader till honom, under vikingatiden. (Namnet är, som ni kanske märker en pastisch på Frans G. Bengtssons romanfigur Röde Orm). Cordon Bleu är en dystopisk framtidsserie. Och Hieronymus Borsch är en ockult detektiv. Alla serierna är välskrivna och ganska roliga. Kommer du över dessa tidningar har du gjort en bra affär, enligt mig. B&E går även i Herman Hedning-tidningen med flertalet nyskrivna äventyr.
Tidningen B&E lades ned av ekonomiska orsaker, när Egmont köpte upp Semic förlag. Men upphovsmännen sade också att den inte skulle hållit många nummer till pga. den hårda arbetstakten

ZITS
Zits är vanligtvis en populär strippserie, som går i flertalet dagstidningar. Den handlar om tonåringen Jeremy och det liv han har. Det är inte alltför bekant att han också hade en egen serietidning i skandinavien under 2007. Sex nummer kom ut. Tidningen innehöll, förutom titelserien: Pappa och Pestus, Norm, On a Claire Day, Titeuf, Edge city, Baby Blues med flera… Den här tidningen är en lättsmält tidning. Enkla skämt och småmysiga serier. Varje serie handlar mer eller mindre om familjer. Det är nästan så att den skulle kunna fungera som organ för Kristdemokraterna… Varje tidning är, till skillnad från B&E ganska fristående (Många serier i B&E hängde löst ihop, och var delar i en längre berättelse), och det är nog bara Norms ”Tolv steg till äktenskapet” som hänger ihop. De flesta av serierna är amerikanska, men serierna Titeuf, Livets mirakel och Pappa och Pestus är europeeiska. Titeuf, som är min favorit av de ovanstående, kan nog enklast beskrivas som en grovkornig variant av Den unge spirou. Serierna i Zits bjuder sällan på några ordentliga gapskratt, utan man sitter mest och ler. Ibland igenkännande, men mest bara allmänt. Jag vet att de som har uppskattat huvudserien Zits mest är föräldrar, och det kanske är för de som tidningens innehåll vänder sig. Jag tror i alla fall att föräldrar är de som skulle uppskatta tidningen i störst utsträckning. Zits lades ner efter första året på grund av dåliga försäljningssiffror.

ARNE ANKA
Arne Anka är en klassisk serie som gått länge i diverse samhällsmagasin under tidigt nittiotal. Under 2009 hade den en egen serie på fyra nummer. När jag såg den för första gången hade jag på känn att det inte skulle gå så bra för tidningen. Den kändes för alternativ. Året innan hade jag dessutom sett Schibsteds tidning ”Hjälp” (Också den skapad av och för den alternativa bohemen på söders höjder) gå svältdöden till mötes. Arne Anka gavs ut av samma gäng, eller åtminstone samma Kapten –Mikael Sol. Jag fick rätt.
Förutom huvudserien, i både gammal och ny tappning, innehöll tidningen Kalle och Hobbe, Stockholmsnatt, Smakfascisten, Zofies värld, diverse serier av Lina Neidestam och lite till. Jag köpte den för att det var Arne Anka. Jag ville ge det hela en ärlig chans. Vad jag uppskattade mest i tidningen var de gamla Arne Anka-serierna (Som jag läst så många gånger förr i ”Jag Arne”) och Charlie Christensens utläggningar om ämnen så som bartendern Zeke, Pjäsen ”En Afton på Zekes”, Grisen i bakgrunden, med mera. Så här i efterhand kan jag även uppskatta Stockholmsnatt. Men de andra serierna ger jag inte så mycket för. Jag tillhörde nog helt enkelt inte rätt målgrupp för Arne Anka-tidningen. Men ett tappert försök är alltid uppskattat
Arne Anka lades ned efter fyra nummer och ett års utgivning pga. att Schibsted upphörde med all sin serieproduktion. Men det är även min bestämda uppfattning att den ändå hade försvunnit efter det första året på grund av taskiga försäljningssiffror.

Så varför valde jag att uppmärksamma dessa tre serietidningar? Tja, mycket för att jag har dem i min ägo Zits och Arne Anka har jag komplett utgivning av, och det är min tanke att även få ihop en komplett utgivning av B&E. Men även för att visa att seriebranschen inte är statisk. Många kanske bara ser Kalle Anka, Bamse, Knasen, Fantomen och 91:an i seriehyllorna, för att de nästan alltid har funnits där. De här tidningarna fanns inte länge. Men de fanns och fick säkert sina läsare. Huvudserierna går fortfarande att läsa, om än inte i sina tidningar… B&E publiceras i Herman Hedning-tidningen sedan starten 1998. Zits går att läsa ibland annat Knasen, men även i flertalet dagstidningar. Arne Anka kommer med ojämna mellanrum ut i albumform (Skall komma ett nytt inom ett par månader om jag minns rätt), men publiceras även i Nemi-tidningen.
En annan anledning till uppmärksamheten är att jag tycker de är värda att läsas. Kommer du över någon av dem på ett antikvariat eller loppmarknad för 10-15 spänn, så har du gjort en god affär i mina ögon.

Original please!

2011-02-19T20:04:00.004+01:00

Det finns en liten sak jag irriterar mig på när det gäller superhjältefilmer. Det trodde ni inte va? Men så är det. Det är ingen stor sak egentligen. Men min rädsla ligger i att den skall ta över så pass mycket att man till slut blir normen. Jag skall berätta vad det är. Filmerna sätter en standard som sedan går in i övriga produktioner.

Bästa exemplet är Marvels Nick Fury. Nick Fury är chef för S.H.I.E.L.D., en underrättelsetjänst med inriktning på det övermänskliga. I Earth 616 (mainstreamuniversat) så ser han ut så här, och har graden Överste –Överste Fury. I Earth 1610 (Ultimate Marvel), så bygger hans utseende på skådespelaren Samuel L Jackson, och han är general. Jackson spelar dessutom Nick Fury i Iron Man-filmerna, och har skrivit kontrakt för ytterligare ett gäng Marvelfilmer, där bland andra Iron Man III och Avengers-filmen. Grejen är bara att Marvel-filmerna bygger på Earth 616 –Mainstreamuniversat. Där Nick Fury är vit. Jag har ingenting emot att Jackson spelar Fury. Det är kul att det är serielikt, om än från fel del av multiversumet.

Men… Det som stör mig här är följderna. I alla tecknade tvserier som producerats efter Iron Man, och som bygger mer eller mindre på Earth 616 (Även fast varje serie får en egen universumbeteckning, så att de olika kontinuiteterna hålls i sär), så är Fury numer svart. Wolverine and the X-men (Där ögonlappen dessutom är över fel öga), SuperHero Squad, Iron Man Armored adventures och nu Senast Avengers Earths mightiest heroes. I jämförelse med de tidigare serierna, Såsom de serier i början av nittiotalet med Spindelmannen, Iron Man Fantastic Four och X-men, som gick under suffixet TAS –The Animated Series. Eller X-men Evolution, då han var ljushyad. Så varför upprörs jag over detta då? Det har ingenting med rasism att göra, om nu någon trodde det. Då skulle jag vara upprörd över Jacksons inblandning också. Det handlar helt enkelt om att jag vill bara att det skall vara så troget förlagan som möjligt. Jag gillar dessutom Fury från Earth 616 bättre än Ultimate-versionen, men det hör inte hit

Jag är dessutom rädd för att den svarta varianten skall trycka bort originalet. Att en unge om tio år läser en gammal Marvel-serie och får syn på Fury, och undrar vem det är, och vid svaret utropar –Men han är ju svart?! Men Furys hudfärg är en småsak. Karaktären är fortfarande kvar. Då är ”fallet” med Jarvis värre.
Jarvis är Tony Starks butler, och så småningom även Avengers butler. I Iron Man-filmerna blev Jarvis JARVIS Just Another Rather Very Intelligent System. Jarvis är Tony Starks operativsystem –Ni vet den där som gör hologram som svarar mot Tonys rörelser. Så fortsätter det. I Avengers Earths mightiest Heroes, så är Jarvis ett datorprogram, och inte en butler. Skall butlern förpassas till ett operativsystem i fler shower som har med Iron Man att göra, eller skall han åter få träda fram igen som butler?

Det här är bara två saker. Men de kommer att bli flera. Jag har ingenting emot att filmskaparna gör några mindre kosmetiska ändringar. Men när dessa ändringar reflekteras i resten av multiversat. Exempel: I den kommande Captain America-filmen, så har Caps vingar på huvdet plattats till, och blivit symboler på huvan/hjälmen, och han påminner ganska mycket om Ultimate Captain America under WWII. Är detta hur Cap numera kommer att se ut i kommande produktioner? I den kommande Spider-man-filmen ”The Amazing Spider-Man” som kommer komma ut nästa år, är dräkten inte längre den gamla klassiska. Är det sedan så den kommer se ut? Lätt utsmetad…

Jag säger inte att detta är fel i filmerna. Jag säger bara att TV-serierna skall i så stor mån som möjligt följa det universum det bygger på. Både till krafter, personlighet och utseende.

En hyllning till...

2011-02-08T18:52:00.006+01:00

Idag hade Google ändrat sin logga (Som de gör ibland för att uppmärksamma vissa datum) till glasventiler med en vacker havsbotten bakom. Anledningen? Denna dag är Jules Vernes födelsedag. Jules Verne var en fransk författare som föddes detta datum 1828 (död 24/3 1905) -Han skulle alltså blivit 183 år i dag. Mannen kallas ibland för Sci-Fi'ens fader. Och det är klart. Har man under 1800-tal skrivit om världsomseglingar under havet tillsammans med Kapten Nemo, En jorden runt-resa på 80 dagar, en resa till medelpunkt, Från jorden till månen, med mera, så tycker jag att den titeln är välförtjänt. Enligt Wikipedia, så var Verne aktiv fram tills att han kastade in handduken. Men med tanke på hur hans Grav ser ut, så undrar jag om han faktiskt alls slutade

Jag fick boken "Jorden runt på 80 dagar" när jag fyllde tio eller elva år. Jag påbörjade boken. Men kom mig aldrig riktigt för att läsa färdigt den. Något jag kan tycka är synd idag, då jag är ganska säker på att jag hade gillat den. Nåja, det är ännu inte för sent.

Maskinerna i Vernes berättelser var bland det modernaste han kunde tänka sig. De drevs med ånga, vilket gör att man kan lägga till etiketten Steampunk på hans berättelser. Och steampunk är jävla fräckt. Moderna maskiner med dåtidens teknik Hela Nautilus i "En världsomsegling under havet" är ju Steampunk så det skriker om det.

Jules Verne har säkerligen inspirerat många författare, uppfinnare och upptäcksresanden med sina berättelser, och han fortsätter inspirera. Och titta på vad vi kan göra nu för tiden. Nu reser vi jorden runt på ett eller två dygn. Världsomseglingar under havet är inga problem för våra atomubåtar. Månen? Been there, done that (Snart dags igen kan jag ibland tycka)! Det är väl möjligtvis resan till jordens medelpunkt, som ännu inte är gjord.

Men om Jules Verne hade varit aktiv idag, vad hade han då skrivit? Vilka resor hade han då skrivit om? Det hade väl blivit något i stil med Star Trek, kan jag tro. Resor till andra galaxer, resor på jorden i ett helt annat format? Eller hade han varit med och skapat cyberpunk kanske. Det lär vi nog inte få veta. Men vad han skrev och lämnade efter sig, är något vi bör vara tacksamma för. Han var med och skapade två genrer Science fiction och Steampunk. Och bägge är helt underbara

Så, det är bara att lyfta på hatten (den cylinderformade såklart), titta in på reformklubben för att göra ett vad och sedan springa bort mot hamnen där Nautilus väntar på oss för att sedan dyka ner mot marianergraven, och därifrån skall vi ännu djupare -mot jordens medelpunkt... Och allt detta gör vi i fantasin -Tack vare Jules Verne

Jules Verne Sci-fi'ens fader: 1828-1905

Same-same but different?

2011-01-26T09:14:00.007+01:00

I somras så åtalades en översättare av mangaserier för innehav av barnpornografi (Hädanefter i inlägget förkortat som BP), då en del av det material han översatte var av så kallad Lolicon (Förkortning av termen Lolita Complex), en mangagenre av erotisk art med inriktning på unga flickor, eller att de skall uppfattas som yngre.

Detta väckte stor uppståndelse bland många olika grupper som t.ex serieentusiaster, men även censurmotståndare. Här skildras alltså erotik med, till synes minderåriga, fiktiva, animerade figurer. Serieentusiasterna gick i taket på grund av att en hel genre blev olaglig. Censurmotståndare pga den uppenbara censuren av en hel genre. Andra pga att ingen faktiskt har kommit till skada. Inget barn har blivit tvingad på rygg och fotograferat av sliskiga herrar –Vilket naturligtvis hade varit avskyvärt. Inget offer har alltså förekommit i detta brott. Förutom måhända ett flertal serieläsare som helt plötsligt blev kriminella. (Jag har dock inte hört något om censur av den pojkaktiga motsvarigheten till lolicon –Shotacon)

Som ni kanske har gissat, så är även jag en motståndare av denna nya lagstiftning. Då mangagenren inte direkt har intresserat mig så är det inte så mycket pga att lolicon blir olaglig, även fast det stör mig. Vad jag reagerar på i detta fall är att översättaren åker på en smäll han faktiskt inte är ansvarig för. Han har inte ritat bilderna. Han har inte beställt serierna. Han har fått uppdraget att göra dem läsbara för en svensk publik. BOM! –Han åker dit. Min nästa fråga är vad som, i denna smått extrema pedofilirädsla, blir klassad som barnpornografi härnäst? Och vart går gränserna? Kan upphovsmakarna till boken Emanuel, Sören Olsson och Anders Jacobson (Mer kända för böckerna om Sune och Berts dagbok-böckerna,) fällas, då boken skildrar huvudpersonens förlorande av svendomen i text? Och när går det så pass långt att det inte ens behöver vara sexuell skildring? Det kom ju förslag från Bodström om att påklädda bilder skulle kunna klassas som BP om motivpersonen står lite ”sexigt”. När censureras konstnären Carl Larssons målningar för att nakna barn förekommer? När blir det förbjudet att ens titta eller tänka på en naken unge? Jag läser på Internet om fäder som känner obehag för att byta blöjor på sina döttrar eller att ha dem sittandes i knäet, för att de känner sig som pedofiler. Något här har gått snett, det kan man konstatera. Det hela verkar börja gå mot ett förbud av tankar. Om inte bokstavligen, så åtminstone kulturellt sett

Nåja, i mitten av Januari, så visades UR’s och RFSU’s nya animerade sexualupplysningsfilm Sex på kartan på TV. Den prisas av de politiskt korrekta tyckarna. Några elever på en högstadieskola som skall räkna extramatte får istället en sexualkunskapslektion, och sedan skildras ett samlag mellan två av eleverna. Idag läser jag i DN att filmen blivit anmäld för, det mer okända brottet, ”Förledande av ungdomar” Samtidigt läser jag på Forum hur folk som av olika anledningar ogillar filmen passar på att slänga in anmälningar om BP också.

Jag ser att det finns stöd för bägge anmälningarna. Förledande av ungdom är visserligen en väldigt diffus lag. Att sprida skrift eller bild till barn som kan innebära fara för deras sedliga fostran.
Men om vi tänker så här: Ett tobaksbolag skulle aldrig göra reklam för tobak riktat till minderåriga. ”Bli klassens tuffaste –Rök Marlboro” skulle aldrig förekomma!

Systembolaget använder heller inte minderåriga i sina reklamer (Bortse från deras köp-inte-ut-kampanjer) Dessa saker skulle man kanske kunna klassa som förledande av ungdom, då det rakt av uppmanar till brottslig handling.

I denna film så ligger alltså två stycken åttondeklassare med varandra. –En elev i åttonde klass är ca fjorton år. Åldern för byxmyndighet är femton år. Dessa två fiktiva personer är alltså med största sannolikhet inte ens byxmyndiga, och ligger med varandra, vilket ses som helt ok… Detta kan alltså tolka som att upphovsmännen bakom denna film, ser att sex mellan minderåriga är helt ok. Upphovsmännen är, som sagt, RFSU och UR, som hör till public service, vilket är statligt, som gör att man kan tolka det i längden som att staten ser sex mellan minderåriga som ok. –Det är något så in i helvete förledande av ungdom i mina ögon. (Hela den här jävla sexualfixeringen har överhuvudtaget gått för långt, då kidsen verkar se det som onormalt att inte ha blivit av med oskulden innan högstadiet.)

Och så barnpornografin, ja. Den anmälan behöver väl knappast förklaras. Men jag gör det ändå, om någon nu missade det. Filmen skildrar sexuella handlingar mellan två stycken minderåriga. Och som jag har fattat det, så är det en utförlig skildring. BP? Absolut!

Den här anmälan om BP kan jag se som en sorts win-winsituation Åker de dit (Vilket de i konsekvensen namn bör göra), så blir vi kvitt en PK-stinkbomb, det blir en knäpp på näsan på hela etablissemanget och staten förstår att sängkammarinfon kan skolorna sköta själva.

Frias där emot upplysningsfilmen, så måste man ta sig en rejäl titt på hela lagstiftningen runt BP och tecknade skildringar av minderåriga. Och då skall mangaöversättaren få en rejäl upprättelse, i form av både skadestånd, förlorad arbetsinkomst och en offentlig ursäkt.

Tyvärr så är jag rädd för att filmen frias men mangatecknaren blir kvar i samma sits. -Klassad som en perverterad snuskhummer med BP på datorn av gemene man.

Kort epilog: Läser vidare på DN, att producenterna bakom filmen, dvs högsta hönsen på UR, går ut i en debattartikel för att försvara filmen. Deras argument? De som vill få bort filmen är ett gäng nazister/rasister/främlingsfientliga, eftersom filmen illustrerar en svart pojke och en ljushyad flicka som ligger med varandra. Om det kan man tycka vad fan man vill. Förutom att det är skitnödig politisk korrekthet i det hela, så bryr jag mig inte nämnvärt över det ”rasblandade” samlaget. Att det faktum att det är barn som utför samlaget ifråga, talas det tyst om. Innebär detta att UR ser hårdare på rasism än BP? Eller blev det för svårt att försvara BP-faktumet att de sket i det och började gå på rasistkortet i stället? Man kan fan bli konspiratorisk för mindre!

Definition av superhjälte

2011-01-23T15:16:00.003+01:00

Alla är nog överens om att både Superman och Spider-Man hör till kategorin Superhjältar. Och många skulle nog även räkna in Batman och Iron Man där också. Men inte alla!

Varför inte då? Jo, Vare sig Batman eller Iron Man har någon form av superkrafter. Utan sina gadgets är de vanliga människor. (Fast det är klart, efter Tonys senaste dräktuppdatering, så kanske han mer kan klassas som cyborg, om jag har fattat kontinuiteterna rätt) Detta är en stor diskussionsfråga bland serienördar. Vad krävs för att få titeln Superhjälte? Wikipedia ger oss definitionen Hjältetyp med övermänskliga förmågor. Den här definitionen spelar ut figurer så som Batman, Captain America, Fantomen, Green Arrow, Hawkeye, och ett flertal andra. Dessa är bara, biologiskt sett, vanliga människor. Visserligen är de topp i fysisk prestation, skickliga inom diverse kampsporter (Batman lär ju behärska samtliga som existerar), har kunskaper få andra känner till. Men teoretiskt sett ingenting en vanlig människa inte kan klara av, med rätt träning. Sen finns det även många andra som likt Iron Man har ett flertal Gadgets, som gör dem ”super” Green Lantern exempelvis. Ta av ringen från Hal Jordans finger och han är en vanlig människa.

Så är dessa figurer bara hjältar, och inga superhjältar?
Måste verkligen definitonen för superhjälte vara övermänskliga förmågor? Nej, säger jag. Jag skulle vilja bryta isär ordet övermänskliga till ”över mänskliga”. Ta Steve Roger/Captain America till exempel. När han gick igenom Dr. Erskines Project Super Soldier, hamnade han på den totala fysiska toppen. Ingenting övermänskligt. Men, väldigt få människor skulle klara av att bli på toppen av alla förmågor samtidigt. Steve Rogers är i olympisk klass totalt. Om man tar Usain Bolt, Olympisk mästare i sprinter, så är det nog ingen som inte håller med om att han är snabb. (37,58 km/h i snitt). Men hur är hans styrka? Hur mycket lyfter han? Skulle han kunna ge Magnus Samuelsson (Vinnare av titeln Världens starkaste man 1998) en match i kanske armbrytning? Tveksamt va? Skulle Samuelsson kunna ta Javier Sotomayor (Innehavare av världsrekordet i höjdhopp) i höjdhopp –Näe! Slå ihop dessa tre figurer och deras förmågor, och du har dock supersoldaten Steve Rogers. De flesta idrottsmän tränar för att bli bäst i sitt gebit. Men de är inte så jäkla bra inom de andra områdena, för att de inte har tränat för de områdena. Att nå deras förmåga är ingenting övermänskligt. Att ha Bolts snabbhet, Samuelssons styrka och Sotomayors spänst och rörlighet, samtidigt är inte övermänskliga förmågor. Men, det är över mänskliga förmågor. För nästan ingen kan träna så pass allsidigt.

Låt oss även titta på Batman. Toppfysisk förmåga, (Har visat sig jämbördig med Captain America i crossovers) Detektivförmågor i klass med Sherlock Holmes (Batman debuterade i tidningen Detective Comics –Vilket även är vad DC, förlaget bakom Batman och andra hjältar, är en förkortning för) och har dessutom en mängd prylar till sin hjälp. Ingenting övermänskligt. Men vilken människa skulle fokusera sin träning så brett fysiskt, kampsport och kriminologiskt?

Nu kan vi börja definiera termen Superhjälte igen. Alla med superkrafter får vara med. Och alla med kunskaper och fysik som knappt någon människa skulle uppnå, får också vara med. Nu är Batman, Captain America, Fantomen, Green Arrow och Hawkeye superhjältar igen. Och med tanke på att både The Avengers och Justice leauge är superhjältegrupper, så skulle det väl kännas konstigt om de hade grundande medlemmar som inte var superhjältar?

Alla är de superhjältar för mig, oavsett krafter

En ny stjärna

2010-12-25T19:31:00.005+01:00

"Du kanske säger 'Norrköping, det är en jävla stad' Då har du aldrig gått på stadens södra promenad!" Ja så sjunger Ulf Lundell om ett av de stora gångstråk som går runt Norrköping city. Det är väl ett trevligt stråk att gå, Men inget speciellt i sig.

Näe då finns det nog roligare stråk att gå. Ett sådant torde ju vara Hollywood Boulevard, längs med den så kallade Walk of Fame. En lång rad med stjärnor, i vilka namn på flera olika kända underhållare, av olika slag, finns. Här finns flera av mina favoriter. Frank Sinatra, Dean Martin, Don Rickles, George Burns, Johnny Carson, Leslie Nielsen, Bob Hope, Jimmy Stewart, Patrick Stewart och William Shatner, för att nämna några. Här finns även Fiktiva figurer som Musse pigg och Kermit the Frog med. Fler och fler namn fylls på hela tiden.

Nu i vår så kommer ett nytt namn, som verkligen får mig att vilja åka dit.

STAN LEE FÅR EN STJÄRNA PÅ WALK OF FAME!!!

Tja, vad kan man säga? Väl förtjänt är väl en sak kan jag tänka mig. Mannen har verkligen gjort en hel del för serier. Många av de filmer som bygger på serier som vi har fått se de senaste åren, och som utannonseras bygger på de karaktärer Stan Lee skapade. Många av dem tillsammans med Jack Kirby. Spider-man, som är den mest kända, skapade han tillsammans med Steve Ditko.

Stan Lee bryter än en gång ny mark genom att vara den första serieskaparen som får sitt namn med på Hollywood Boulevard. Och från min sida kan jag bara säga grattis till Stan "The MAN" Lee

From all of me

2010-12-23T20:10:00.004+01:00

Så här dagen innan dopparedagen finns väl bara en sak att säga till alla de som läser här.

GOD JUL!

Jag hoppas att alla får en lugn och trevlig jul. Att få känna julefriden sjunka in i själen. Det är perfekta dagar för en serietidning eller en bra bok (eller varför inte slå ihop dem till en Graphic Novel) tillsammans med en kopp varm mjölkchoklad, julgodis och överblivna lussekatter. Sen på kvällen så knäpper man på en schysst film -Julhelgen brukar åtminstone ha några sådana. Sen så går du över till det där spelet du fick och går lös på motståndare så att tomtefar börjar fundera på att sätta upp dig på nästa års lista över de stygga.

Ät gott! Må gott! Ha det gott!

Än en gång -GOD JUL!

Twelve days of geekness

2010-12-17T17:01:00.003+01:00

Ber om ursäkt för att jag inte har skrivit på en dryg månad. Men jag har inte haft tid att geeka ordentligt, då jag har geekat på annat håll med 7,5 högskolepoäng, och sedan så skall man ta sig tillbaka till verkligheten också.

Därför blir dagens inlägg av en annorlunda karaktär, men behandlar fortfarande nördtemat. Känner ni till sången Twelve days of christmas? Om inte så klicka här så får ni höra den. Nåja, för ett tag sen så började Star Treks Facebooksida att räkna ned med Twelve days of Star Trek. Min lilla kreativa hjärna kickades igång och jag skrev fem dagar med Star Trek i denna anda. On the first day of Star Trek my replicator gave to me A ComBadge so you can contact me. ComBadg'en följdes av två Ba'leth's, tre fänrikar (ensigns), fyra disruptor lasers och fem Soong type Droids (Data från TNG). Mitt lilla tilltag. Inte mindre än sex stycken gillningar fick den och jag själv fick en kompisförfrågan från en "fellow trekkie".

Så jag började spinna vidare på temat. Men jag utökar mig och kör på tolv dagars nördighet. Kalla det önskelista om ni vill. Men nog fan hade det varit kul att ha allt detta. Så, tolv dagars nördighet

On the first day of geekness my pullist showed to me
A picture signed by Stan Lee

On the second day of geekness my pullist showed to me
Two figurines, and a picture signed by Stan Lee

On the third day of geekness my pullist showed to me
Three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee

On the fourth day of geekness my pullist showed to me
Four comic books, three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee

On the fifth day of geekness my pullist showed to me
Five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee
On the sixth day of geekness my pullist showed to me
Six subscriptions, five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and picture signed by Stan Lee

On the seventh day of geekness my pullist showed to me
Seven seasons Star Trek, six subscriptions, five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee

On the eighth day of geekness my pullist showed to me
Eight cos-play suits, seven seasons Star Trek, six subscriptions, five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee

On the ninth day of geekness my pullist showed to me
Nine motion pictures, egiht cos-play suits, seven seasons Star Trek, six subscriptions, five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and picture signed by Stan Lee

On the tenth day of geekness my pullist showed to me
Ten syndicate crossovers, nine motion pictures, eight cos-play suits, seven seasons Star Trek, six subscriptions, five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee

On the eleventh day of geekness my pullist showed to me
Eleven story-arcs, ten syndicate crossovers, nine motion pictures, eight cos-play suits, seven season Star Trek, six subscriptions, five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee

On the twelfth day of geekness my pullist showed to me
Twelve first print comics, eleven story-arcs, ten syndicate crossovers, nine motion pictures, eight cos-play suits, seven seasons Star Trek, six subscriptions, five arcade games, four comic books, three replicas, two figurines, and a picture signed by Stan Lee

Pullist kanske kan behöva en förklaring, då ordet inte används i det svenska språket direkt. Det är en lista över vilka serietidningar man har att införskaffa under en viss period. För att ta ett exempel. Varje månad så står dessa tre tidningar permanent på min pullist: Pondus, Herman Hedning och Spider-Man. Ibland utökas listan om man vill följa en speciell händelse. Eller så minskar listan om man tröttnat på någon serie, eller av andra skäl tar bort den.

Om nu någon bloggläsare av någon anledning ser detta som en önskelista och vill ge mig det, så vore jag grymt tacksam

Tack, än en gång

2010-11-11T23:34:00.007+01:00

För en gångs skull hade jag tänkt att inte rikta in mig på ett nördämne. Ibland måste man ha undantag som bekräftar regeln. Detta datum 11/11 är speciellt. Denna dag för 92 år sen så inträdde vapenstilleståndet som avslutade första världskrigets strider. Sedan dess så uppmärksammas dagen på olika sätt. I USA så firas Veterans day. Här i Europa kallas det för Remembrance day och Armistice day. Eller på svenska Hågkomstens dag.

En dag att minnas de fallna, att ära och tacka de som stred för vår frihet. Och de som fortfarande strider för den. Under det senaste året har de krig som Sverige medverkar i på FN-mandat blivit extra påtagliga, då två(?) soldater har stupat och ytterligare några har skadats. I många andra länder skulle denna dag vara för dem. Det bör det även vara här i Sverige.

Det handlar inte om någon form av krigsglorifiering om nu någon trodde det. Det handlar om att komma ihåg, att inte glömma –Så att vi behöver upprepa vad som en gång hände.

Jänkarna gör allvar av den här dagen, med parader på gatorna, flaggviftande och en hel del annat. I Europa så uppmärksammas dagen med blommor, vallmoblommor sprids överallt Dagen, och de den är till för, uppmärksammas över nästan hela världen. –Nästan! Här i Sverige uppmärksammas det inte ens på utrikessidorna (Tro mig jag har kollat de stora riksdrakarna) –DN uppmärksammar dock att det är sex år sen Yassir Arafat trillade av pinn. Men inte högtidlighållandet av att flera miljoner har stupat i krig. Jag undrar ofta vad det beror på? Och den enda förklaringen jag kan komma på är för att Sverige som nation inte deltagit i några krig på över 200 år. Vi har skickat iväg soldater på FN-mandat, men aldrig riktigt deltagit själva. Hade vi varit mer uppmärksamma på den här dagen om vi kämpat på någon sida? Kanske.

Jag skall inte fortsätta på den frågan. Men en bit nörd får ändå smyga sig in här. De flesta av oss i Sverige har inga erfarenheter av krig. Men populärkultur kan kanske ibland ge oss en glimt av hur det kanske kunde te sig. Datorspelet Brothers in arms hade en reklamslogan, som jag fastnade för när jag läste om den för ett tag sen The men i led into Normandy were a squad. The men i led out, were brothers. Jag kunde inte låta bli att rysa när jag läste den. Det är de där spelen när soldaterna skämtar och skriker och gråter under strider och liknande, som gör dem så levande. Enmansarméerna är småkul, men efter ett tag tröttnar man på oneliners’arna

En annan sak som gripit tag i mig är avsnittet The Wounded från Star Trek TNG. Picard och hans besättning blir beskjutna av cardassierna (Som faktiskt introduceras i detta avsnitt). Som försvar menar de på att det var federationen som började attacken. Det blir bekräftat att Kapten Benjamin Maxwell attackerar och spränger cardassiska forskningsstationer vid federationsgränsen. Maxwells försvar är att det inte är några forskningsstationer utan militära utposter på strategiska platser. Maxwell har tidigare förlorat sin familj under ett cardassiskt anfall. Under detta anfall så tjänstgjorde Chief O’Brien under kapten Maxwell. Ett slag som gjorde O’Brien misstänksam mot cardassier. Han ogillar dem. Men inte på grund av att de är ”cardies”, utanför vad han har blivit på grund av dem. I Vilket fall så flyr Maxwell när han inte blir betrodd av sina stjärnflottekollegor, för att fortsätta spränga cardassiska ”forskningsstationer”. Miles strålas över till Hans skepp för att tala honom till rätta. Maxwell inser att han inte kan vinna och ger upp. Under en kort stund så minns de båda före detta soldaterna sina fallna vänner, och stämmer sedan upp i en liten sång som en av dem sjöng The Minstrel boy. Detta är nog ett av mina absoluta favoritavsnitt ur Star Trek TNG… Maxwell led av posttraumatisk stress. Som så många andra soldater kan göra. Minns John Rambos ihopbrytning i slutet av första filmen. Det är samma sak.

Folk som då, nu och i morgon, i verkligheten eller i fiktion, slåss för vår frihet, är värda att på något sätt behandlas med respekt. Det är svårt med fiktiva figurer, men de hjälper oss kanske att förstå de verkliga veteranerna.

Jag tycker att Sverige bör göra något för att uppmärksamma den här dagen. Det lär väl knappast bli några parader på gatorna. Men något kan man väl göra i alla fall från högsta nivå. Jag undrar ens om de höll två tysta minuter under elfte timman, elfte dagen, elfte månaden, som brukligt är i övriga världen?

Men vi andra kan göra en sak. Vi kan köpa det gula bandet. Det visar att vi bland annat stöder våra svenska trupper. och överskottet går till veteranerna. Fäst den på jackan eller rocken eller kavajen. På så sätt så blir varje dag lite av en hågkomstens dag. För dagen handlar om att komma ihåg att inte glömma, så att det inte händer igen!

Till er som ställt upp och försvarat och slagits för frihet för oss andra
–TACK!

Enhörningens hemlighet

2010-11-02T19:29:00.006+01:00

Några av er kanske har hört att Peter Jackson och Steven Spielberg gör några Tintin-filmer (tre st) tillsammans, som skall dyka upp, med en början under nästa år.

Vad som är noterbart för filmerna är att de är helt datoranimerade. Animationerna görs av Weta Workshop, som tidigare hjälpte till med specialeffekterna i Sagan om ringen-trilogin. Det var de som låg bakom hur Gollum såg ut. (Så vi vet att de gör ett bra jobb)

Via seriebloggen Shazam, så hittade jag idag de första bilderna från filmen. De har släppts av Empire Magazine

Här ser vi då hur animationerna kommer se ut. Min första tanke var att det ser lite ut som de där bilderna på "hur Simpsons hade sett ut i verkligheten". Alltså att de hade tagit Hergés teckningar och lagt på ett lager "äkta" skinn. Men vid en närmare titt, så är det väl inte riktigt så illa. Men om man tittar på bilden med Haddock, så får jag känslan av att det är något som saknas. Men så är det väl med alla datoranimerade filmer. Det är något i känslan som inte stämmer. Men det är så klart för tidigt att säga något ännu. Datorrenderingarna är i alla fall klart snygga.

Vad finns mer att berätta om filmen? Den kommer behandla albumet Enhörningens hemlighet (Och förhoppnings uppföljaren Rackham den rödes skatt). Det är ett av mina favoritäventyr med Tintin. Det kan jag säga direkt. Här berättas bland annat om Kapten Haddocks förfader riddaren Francois Haddoque, vars skepp blir bordat av piraten Rackham den röde. Här stiftar vi bekantskap med slottet Moulinsart och bröderna Vogel (I fortsättningsalbumet dyker även en viss Karl Kalkyl upp)

De två stora rösterna kommer Jamie Bell (Billy Ellioth) och Andy Serkis (Gollum) stå för. Vidare kan även nämnas Daniel Craig (Senaste James Bond) som piraten Rackham.

Premiär skall vara under nästa år.
Anfäkta och anamma. Detta kan vara något att se fram emot för alla sötvattenspirater, mutationer av ektoplasma, alabasterskallar och ikonoklaster. (Måste älska Haddocks svordomar)

Något att sätta tänderna i

2010-10-31T10:58:00.014+01:00

Det är Halloween ikväll… Så jag misstänker att man lär få besök av några osnutna snorungar som tigger godis. För ett par år sen så gjorde jag ett halloweeninlägg, där jag tog en liten djupdykning i vad zombies innebär. Jag tänkte göra en liknande sak i år. Än en gång skall vi behandla de levande döda. Men denna gång tar vi de blodsugande vampyrerna vid hornen (Eller skall vi säga huggtänderna?)

Det finns, som jag känner till, fyra till fem vampyriska ursprung. Både verkliga och mer fiktiva. Så låt oss ta oss en titt på dem. Låt Lillith, Kain, Judas, Vlad Tepes och sjukdomar komma närmare och kanske skrämma skiten ur er.

Lillith
Lillith var, enligt judisk mytologi, Adams första kvinna. Skapad, av Gud, på samma sätt, ur samma jord, som Adam. Hon blev dock för självständig. Man och kvinna hörde inte ihop på det sättet som det var tänkt. Och när hon vägrade lyda under Adam och Gud, så fördrevs hon ur Eden. Något senare så skapade Gud Eva från ett av Adams revben.

Lillith beskrivs i de gamla berättelser från områdena i mellanöstern, som en ond varelse. Hon stjäl namnlösa spädbarn, som hon sedan förtär. Hon omger sig med demoner och demonliknande djur, och bor i ogästvänliga landskap, så som Edom. Hon gängar sig även med en fallen ängel –Samael. En del konstverk avbildar även Lillith som ormen i paradiset. Den som frestar Eva att äta av kunskapens frukt. På grund av hennes uppförande, så klassas hon som en av de första vampyrerna, och de som numer vandrar över jorden är hennes ättlingar

Kain
Kain har också sitt släktskap med Adam. Han är nämligen en av Adam och Evas söner. I Första Moseboks fjärde kapitel så berättas det om hur Kain dräper sin broder Abel i raseri och avundsjuka över att Herren föredragit Abels offergåva framför Kain. Herren fördriver Kain. ”Rastlös och rotlös skall du vara på jorden” (1 mos 4:12). (Låter som någon som får driva omkring)

Den som har spelat något av rollspelsföretaget White Wolf’s spel inom deras ”World af Darkness”, tex Vampire the Masquerade, kanske känner till termen Kainiter. Det påstås alltså att Kain skulle vara stamfader till vampyrer. En del teorier kopplar ihop det med Lillith-myten här ovan. I 1 Mos 4:17 så står det att Kain ligger med sin hustru och får barn. Hustruns namn nämns dock inte. De menar alltså på att hon skulle vara Lillith. Andra menar att när Kain fördrevs så irrar han runt och möter Lillith, som lär honom den kraft som blodet skall ha Huruvida vampyrerna i ”World of Darkness” härstammar från även Lillith vet jag inte. Men de är i alla fall ättlingar till Kain. Dessa vampyrer och ”maskeraden” skulle kunna vara ett helt separat blogginlägg, då det är oerhört stort och välarbetat. Där finns Camarillan, Sabbater, antediluvians (Ursprungsvampyrerna), flera klaner (Nedanstående Vlad Tepes skall ha varit en av Tzimicseklanen) och en värld fylld med massa annat. Följande text är hämtad från en inledning till ”Masquerade”. Jag kan inte låta bli att gilla den där smått snobbiga stilen i texten. Vilket gör att jag faller lite för dem.

A Gathering of Beasts

Bela Lugosi's dead, and so am I. But what's left of Bela is rotting in a pine coffin somewhere, while I have the opportunity to sit here on the balcony, enjoy my drink and look at you. Correct me if I'm being presumptuous, but I suspect that I have the better end of the deal.

I can tell by looking at you that you're not comprehending. Of course you're not these are cynical, rational times, and you're not going to believe that I'm a dead man just because I say so. A century ago it would have been different well, it was quite different the last time I had this little talk with someone but this is the age of facts. And the facts are that corpses don't move, don't walk, don't talk. I'm terribly sorry, my dear, but I have a surprise for you: This corpse does.

So sit down. Please, I insist that you make yourself comfortable. Pour yourself something to drink, preferably from the bottle on the left the stuff on the right is an acquired taste. It's going to be a long evening, and you're going to need a stiff drink or two, I suspect. After all, in the next few hours I'm going to explain to you in excruciating detail why everything you think you know about life and death is wrong. In other words, you don't know a blessed thing about the way the world really works, and I'm going to open your eyes.
But I'm afraid, my dear, that you're not going to like what you see.

Rollspelen blandar dessutom friskt historia och politik med den mörka fantasy’n på ett småcharmigt sätt, vilket är nog en av anledningarna till dess popularitet

För övrigt så kan det nämnas att det har funnits en annan grupp som kallades för Kainiter. En gnostisk sekt som menade på Gud egentligen är ond, så de som klassas som storsyndare, måste vara riktigt goda människor. Personer som Kain och Judas och platser som Sodom och Gomorra hyllades

Judas
En mindre känd teori om vart vampyrer härstammar ifrån är den om Judas Iskariot. Lärjungen som förrådde Jesus. Judas ångrar sig sedan och begår självmord. Enligt vampyrsagor, är det väldigt lätt för självspilling att återvända som vampyr, vilket då Judas gör. Den här myten kände jag inte ens till förrän till någon vecka sedan, då jag såg filmen The Librarian III –The curse of the Judas Chalice. Här berättas också om Judaskärlet. En sorts helig graal för vampyrerna, som stöptes av de trettio silverpenningar Judas fick i betalning för förräderiet. Judaskärlet (eller säger man judaskalken?) verkar dock ha skapats för filmen. Jag finner inga hänvisningar till det utanför filmen. Judas som vampyrernas anfader där emot är en mer befäst myt (Den är inte så stor, men den finns).

Vlad Tepes
Vlad Tepes är nog en av de mer kända vampyrerna. Trots det var han nog aldrig en vampyr. Han gick under öknamnet Greve Dracula. Eller egentligen är det Tepes som är öknamnet, då det betyder ”Pålspetsaren”. Hur som helst. Vlad levde under 1400-talet i det rumänska området Transylvanien. Hans far var medlem i den katolska drakens orden. En krigarorden som försvarade gränserna mot turken och det ottomanska riket. Vlad fick därför tillnamnet Dracul, som skall betyda ”Drakens son”. För att skrämma fienden så lär han ha kantat vägarna med långa störar, som han hade pålat fast fienden på. Ett gammalt träsnitt med nidbild över Vlad visar hur han sitter vid ett bord omgärdat av spetsade fiender, och kalasar på dem (Jämför snabbt med Lillith, som käkade småbarn, och vi kanske kan ha en teori om vampyrernas blodlust).

Bram Stoker tog delar av historien runt honom, när han skrev sin berömda berättelse om Greve Dracula

Sjukdomar
I dagens upplysta tider, så menar vi på att vampyrer inte finns. Det är bara på film, sagor och rollspel vampyrerna härjar runt. Men myterna måste ju ändå ha uppkommit någonstans. Det finns sjukdomar som dock kan ha hjälpt till. En av de mer berömda är Porfyri.

Porfyri innebär att delar av blodet saknar vissa enzymer. Detta leder till bland annat att den sjuke blir ljuskänslig. Huden klarar inte av solens ultravioletta ljus. Läppar och tandkött kan stramas åt vilket ger effekten av större och vassare tänder. Likaså innehåller vitlök ett ämne som kan förvärra porfyrin. Även onormalt mycket hårväxt i ansiktet kan förekomma. Sjukdomen är dessutom ärftlig. Men det är inte säkert att den alltid bryter ut. Moderna mediciner lindrar, men en gång i tiden trodde man att blod kunde dämpa effekterna

Men om porfyri gav effekterna av en vampyr, så finns även Renfields syndrom (Efter karaktären Renfield, Draculas tjänare, i Bram Stokers roman).
En mentalsjukdom som innebär att den sjuke blir besatt av att dricka blod. Kallas också allmänt för vampyrism. Det olösta så kallade Atlasmordet i Stockholm (En prostituerad hittas i sin lägenhet, med skallen krossad och delvis tömd på blod) 1932, sägs ha begåtts av en vampyrsjuk. Sjukdomen är tack och lov inte så vanlig. Men på senare tid då vampyrer kommit lite på modet och blivit populärt, så ser jag det inte som helt omöjligt att någon knäppis trillar dit

Det var lite om vampyrer och dess ursprung. Det finns dock ett fiktivt urpsrung jag skulle vilja veta mer av. TV-serien ”Buffy –the vampire slayer” Hur kom de vampyrerna till. Jag vill minnas en vampyräldste som fick pålen i hjärtat i slutet av säsong ett. Men vart ifrån kom de? Jag skall avsluta med att lägga upp en lista på några favoritblodsugare (Ingen ordning)

Smilin’ Jack
En vampyr från datorspelet “Vampire the Masquerade: Bloodlines”. Jack finns med genom hela spelet och hjälper dig även i början om du vill. En uppkäftig och sarkastisk vampyr som sägs ha varit med i några hundra år. I spelet görs rösten John DiMaggio (Mer känd som roboten Bender i TV-serien Futurama)

Blade
Självklart måste ju en seriefigur från Marvel Comics vara med. Blade är en halvvampyr, som numera går runt och jagar vampyrer. På grund av att han bara är halvvampyr, så har han de positiva sakerna från bägge världar. Han är starkare, snabbare och mer uthållig än vanliga människor. Men klarar även av att vistas ute i dagsljuset. Därav smeknamnet ”The daywalker”

Graf Orlok
Första vampyrfilmen var en stumfilm. Nosferatu: En symfoni i skräck. Regissören ville från början göra en filmatisering av Bram Stokers roman, men fick inte rättigheterna. Därför gjorde han sin egna version (Han stämdes senare av Stokers änka för upphovsrättsintrång) Där spelas vampyren, Graf Orlok av Max Schreck. Man gav honom ett gnagarlikt utseende. Utseendet blev ikoniskt. Därav hamnar Orlok på denna lista

Christopher Lee’s Dracula
hristopher Lee gjorde under 60-talet ett flertal engelsk-producerade filmer med Dracula-tema, tillsammans med bland andra Peter Cushing som vampyrjägaren Van Helsing. Lee som Dracula blev nästan lika ikonisk som Bela Lugosi

Bela Lugosi’s Dracula
Det går inte att komma ifrån den första Greve Dracula på film. Slängkappa, bakåtslickat hår och stark östeuropeeisk brytning. Bela blev, förblev och förblir Greve Dracula. Som kuriosa så kan det ju även nämnas att Bela faktiskt föddes i Transylvanien. Som klippt och skuren för rollen eller?

Och slutligen!

Earth one

2010-10-28T19:34:00.006+02:00

För ungefär tio år sen, så skapade Marvel Comics Ultimate Marvel. Karaktärerna hade kommit och gått, dött och uppstått i en sån takt och så många gånger att författarna knappt hade koll på vilka var med i leken. Och ännu värre lär det ha varit för nya läsare att komma in i historierna. Så vid sidan av Earth-616 (Den primära Marvel-kontinuiteten), så skapades Earth-1610 (Ultimate Marvel). Här började man om från början. Peter Parker blev biten av en spindel och blir Spider-Man. Charles Xavier samlar ihop några mutanter och skapar X-men. Reed Richards, Sue Storm, Johnny Storm och Ben Grimm blir exponerade för rejäla doser med kosmisk strålning och får superkrafter och blir därmed Fantastic Four osv.

Nu gör DC Comics en liknande grej. Man startar Earth One. En ny kontinuitet. Där allt börjar om. Nu i dagarna kommer DC's frontfigur, pojkscouten i blåröda tights, Superman att dyka upp i de amerikanska hyllorna. Någon gång under nästa år, så kommer även The Dark Knight Earth One, att dyka upp.

De första bilderna på den nya Clark Kent, skiljer sig lite från den prydliga, yngre medelålders Clark Kent vi är vana vid att se. Från kostym och slips och ett par glasögon, så är det nu en huvtröja framdragen över huvudet. Nästan lite emo-aktigt. Kan tänka mig att de tagit inspiration från Tom Wellings karaktär i TV-serien Smallville. Det kanske är ett bra sätt att attrahera nya läsare. Man vill ju känna igen sig lite i karaktärerna. Och det är väl svårare att känna igen sig i de n vattenkammade småfumlige äldre Clark Kent än den yngre och lite fräckare Clark Kent (Eller?)
Hur Bruce Wayne/Batman kommer bli är nog än för tidigt att säga. Men det kan bli spännande att se.

Jag har haft tankar om att försöka börja sätta mig in i DC Comics, sen en tid tillbaka. Men aldrig riktigt vetat vart och med vem jag skall börja, då jag inte känt att jag har alltför stor koll på dem. Jag vet dock att Bruce Wayne antas vara död. Han har egentligen förflyttats tillbaka i tiden och kämpar sig fram genom diverse olika tidsepoker fram till vår nuvarande (Vaddå TV-spelsvibbar?) Under tiden så har Dick Grayson (Första Robin, senare Nightwing) tagit över rollen som Batman. I Robins kostym finner vi Damian Wayne, Bruce Waynes son (Efter en affär med Thalia Al Ghul -Ra's Al Ghul's dotter). Men det är väl det senaste jag känner till.

Jag har nu fått en perfekt början. Fler Earth One-titlar är dessutom, enligt DC Comics, att vänta. Jag hoppas att det gäller karaktärerna i Justice League of America -vilket bland andra innefattar Wonder Woman, Flash, Green Lantern, Aquaman med flera

Det här skall följas. Förhoppningsvis är det såpass bra att man vill fortsätta.

SUPERMAN: EARTH ONE

Star Wars i bibeln eller tvärtom?

2010-10-19T22:24:00.010+02:00

För några dagar sedan så fick jag en muntlig kommentar från en av mina läsare ang. inlägget med kommunstyre a’la Star Trek. Vad blir det härnäst? En jämförelse mellan kyrkan och Star Wars? Det räckte för att få mina kugghjul att börja snurra. Det första som dök upp i mitt huvud var bildjämförelserna mellan påve Benedikt XVI och Kejsar Palpatine. Men därmed slutar nog också likheterna. –I alla fall mellan de två. Men i övrigt då? Ja, nog skall det gå att hitta likheter.

Jag vill minnas att jag hört något om att Star Wars bygger på en gammal japansk saga. Och visst går det att hitta likheter i de bägge kulturerna. Om man tittar på en gammal samurajhjälm och jämför dem med klontrupperna och stormtruppernas hjälmar, och även Darth Vaders hjälm så kan man få fram ett sorts ansikte i hjälmen. Kanske gjordes de för att se mer skräckinjagande ut, när fienden mejas ned utan att en minrörelse syns. Jediorden skulle kanske kunna jämföras med Shaolinmunkarna (ok, de kanske är mer Kina, men kulturen finns även i Japan). Fredliga i sig, men med en fruktad stridsteknik. De blev även befäl och soldater under större slag –Precis som Jediriddarna i ”Revenge of the sith”. När Palpatine sedan utlöser order 66 (förgör Jediorden), så blir de Jediriddare som överlever något som kanske kan liknas vid Ronins (Herrelösa samurajer). Där är några likheter som kan hittas mellan Star Wars och den Japanska kulturen

Men likheterna mellan kyrkan och Star Wars då? Här skulle då Jediorden kunna jämföras med Korsriddarna och Malteserorden. Kraften, den osynliga makt, som av mindre troende klassas som något gammalt hokus pokus (Jag tänker på Admiral Mottis lilla utspel mot Vader i A new hope), kan nog gott och väl jämföras med den helige ande. Mäster Yoda säger att kraften finns runt omkring oss och i allting runt omkring oss. Och den som förlitar sig på kraften kan uträtta mäktiga saker. Nog är det Helig Ande alltid! Visserligen kan du nog hitta en sån här Gudskraft hos de flesta religioner, men nu är vi inne på kristendomen.

Om man skall titta på de händelser som det berättas om i Bibeln då? Kan vi hitta likheter även där? Jag skall till en början säga direkt att jag inte är alltför insatt i Star Wars expanded universe. Utan de kunskaper jag besitter kommer från de sex spelfilmer som George Lucas ligger bakom. Om någon vill fylla ut, rätta eller lägga till saker, som kanske inte nämns i filmerna, eller Bibeln, så är ni välkomna att göra det. Det är därför även dessa filmer jag kommer dra eventuella bibliska paralleller till.

En Messias?
När Anakin upptäcks på Tatooine av Qui-Gon Jin och Obi-Wan Kenobi, så bor han tillsammans med sin mamma Shmi, och de arbetar som slavar under skrothandlaren Watto.
Anakin har ingen far, och Shmi kan inte förklara hur hon blev med barn. Qui-Gon menar på att kraften gjorde henne havande. Då Anakin uppvisar ett extremt högt värde av midi-chlorianer (Mikroorganismer som lever i symbios med det levande och hjälper till att känna av kraften), tom mer än Mäster Yoda själv, så tror Qui-Gon att Anakin är den utvalde. Den som skall bringa fred och balans i kraften. –Ok. Den som inte kan se den tydliga Jesus-bilden här är blind. Avlad av den helige ande, född av Jungfru Maria (Shmi) och en Messias. Kom igen, det blir knappast tydligare. Skillnaden är i såna fall den att båda frestas, men Anakin faller för frestelsen. Palpatine säger att han med hjälp av kraften kan göra vad han vill, likt Satan säger till Jesus att nyttja sin gudamakt för eget väl

Men det är bara en av likheterna.

Den förlorade sonen
Här kanske vi dock får säga den förlorade fadern. Vader inser till sist att han har handlat fel. Den mörka sidan var inte vad han frestades till att tro. Nog för att det kanske var kul att åka runt och spränga planeter och strypa folk från håll. Men rätt var det inte. Han sliter bort kejsaren som står där och kastar blixtar på Luke, och vräker ned honom i Dödsstjärnans djup. Kejsarens blixtar och ansträngningen tar dock kål på honom. Men innan han dör, försonas han med sin son, och får på slutet stå vid sidan av Yoda och Obi-Wan Kenobi. Han är förlåten.
”På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig” (Luk 15:10)

Striden mellan Guds änglar och Satan (Slutstriden)
Så har vi också den stora striden i himlen, med Admiral Ackbar som Ärkeängeln Mikael. (Upp 12:7-10) Ackbar och rebellerna går i strid mot imperiet, och slänger ut dem från rymden. Dödsstjärnan sprängs, Palpatine kastas ned i dess kärna strax innan det säger boom. Och det är för tillfället fred i galaxen. Men ondskan är inte utrotad. På flera ställen finns det trupper kvar och makthungriga imperieofficerare som försöker nu att ta makten efter imperiet. Och Kejsaren kommer tillbaka i expanded universe, precis som Satan sägs skall komma tillbaka. Men likt som bibeln säger, så skall ondskan störtas. Palpatine kommer tillbaka, men besegras av den nya Jediorden, som Luke Skywalker upprättar.
Precis som bibeln på många ställen berättar om kampen mellan ont och gott, så är även det vad Star Wars är. En berättelse om ont och gott. Men vi vet det, att godheten skall segra till sist. Även när det ser mörkt ut, som i slutet av tredje filmen, så vet vi ändå att det finns hopp.

Välsignelser
Så till sist –I Star Wars så skickar de alltid med en välsignelse ”May the force be with you”. Precis som människor har vid avsked sagt till sina vänner -Godspeed, Adjö (Från franskans ”med Gud”), ”Vi går med Gud”, osv. En trygghet på vägen helt enkelt. Att något vakar över och beskyddar oss.

Detta är de likheter jag kan komma på. Jag är säker på att det finns flera, om man bara vet vart man skall leta. Star Wars-liknelser går att hitta i flera olika kulturers berättelser. Och som sagt –Har någon av er läsare en egen liknelse, så släng upp den i kommentatorsfältet

May the force be with you

SYFY's The Phantom

2010-10-09T21:46:00.003+02:00

För ganska exakt ett år sen så kom jag över en trailer till den amerikanska tvkanalen SYFY’s miniserie The Phantom (Då trodde jag att det var en film), som bygger på Lee Falk’s seriehjälte. Trailern var riktigt urkass, vilket gjorde att jag sågade det hela ganska hyggligt. För några veckor sedan, lyckades jag komma över de två avsnitten. Ja, ni undrar säkert samma sak som jag undrade. Var den verkligen så dålig som det som trailern levererade. Svaret är Nej. Den var faktiskt överraskande bra. Det är klart, att efter den där trailern så var det inte speciellt svårt att bli positivt överraskad. Så vad handlar miniserien om då? Tja, Fantomen såklart. Men jag skall utveckla det hela tillsammans med en liten recension. (Varning för spoilers)

Chris Moore är en 24-årig student som i början av serien håller på med Parkour. Efter en olycka så träffar han ambulanstjejen Renny, som han börjat dejta lite smått. På väg hem från Renny en kväll, så blir hand överfallen av två män och bortförd till en kaj där en man, vid namn Abel Vandermaark möter upp honom. Abel Vandermaark är ledare för organistionen Bpaa-Thap, och berättar att Chris riktiga namn är Kit Walker, och att han adopterades som fyraåring efter att sociala myndigheter hittade honom kringstrykandes på gatorna, utan minne om vem han är. Abel menar att Singh-brödraskapet är ute efter honom då han är nästa Fantomen. I Chris öron låter detta, som ni kanske förstår, helvrickat. Abel ger honom ett nummer han kan bli nådd på, innan Chris fortsätter hemåt. När han kommer hem, så upptäcker han att hans föräldrar har blivit mördade, och mördarna är kvar och väntar på honom. Efter att ha flytt a’la parkour och skakat av sig mördarna så uppsöker han Abel och går med på Abels förslag –Att återuppta familjetraditionen som Kit Walker. Han flygs till Bangalla och får genomgå en hård träning och studera familjetraditionen. Han presenteras för de klassiska trikåerna, men föredrar att bära en skottsäker och högteknologisk exodräkt, som dessutom förhöjer hans fysiska kapacitet (Som alla exodräkter verkar göra), som Bpaa-Thap har konstruerat. En dag upptäcker han att Rennys far, som är polis, har börjat, dels pga sin oroliga dotter, intressera sig för fallet med den försvunna familjen Moore. Han inser att Singh kommer försöka röja denna polis ur vägen, och bestämmer sig för att skydda honom. Rennys far skjuts ner på öppen gata av sin kollega, som direkt efter dådet begår självmord. Kit misstänker att Singh ligger bakom dådet, med någon form av hypnos eller hjärntvätt. Nu börjar jakten på Singhs nya vapen för att dels skydda sin flickvän och hennes far (som överlevde dådet), men även för att skydda resten av mänskligheten. Har man svurit en ed att krossa ondskan, så har man.

Vad skiljer då denna miniserie från serietidningen? Tja, för det första så måste man ha i tankarna att detta bygger på den amerikanska serietidningen. De flesta äventyr vi kan läsa i den svenska Fantomentidningen är producerade i Sverige. Här har de återtagit att Bangalla (Bengali för oss svenskar) är en ö i Indiska oceanen, och inte ett östafrikanskt land, i höjd med Tanzania och Mocambique. Likaså är dräkten lila istället för de blå trikåerna vi är vana vid. (Anledningen till att dräkten är blå, handlar egentligen om en missfärgning från början, då tryckeriet hade slut på den röda nyansen) Så där kanske vi har ett par saker som vi svenskar är ovana vid.

Så till skillnaderna. Det finns två och en halv sak jag reagerade på. Dessa är organisationen Bpaa-Thap, Guran, och Singh-brödraskapet. Jag skall gå igenom dem var och en. (Spoilervarning)

Bpaa-Thap: Baserat på vad Abel Vandermaark försöker förklara om Bpaa-Thap, så fick jag intrycket av att det är Djungelpatrullen.Abel försöker berätta historian, men hinner inte mycket längre än att organisationen grundades på 1600-talet av en av Kits förfäder och en före detta pirat. Allt detta stämmer in på Djungelpatrullen. Men sen dess så har patrullen växt och är nu en internationell paramilitär styrka med uppgift på att beskydda de svaga. Och som ni kanske känner till så är Fantomen Djungelpatrullens okände befälhavare, vilket gör att det är Kit som bestämmer till Abels förtret ibland.

Bpaa-Thap är förutom internationell, även högteknologiskt. De bistår med skydd och vård till Renny och hennes far. De har insyn i samtliga säkerhetsnätverk vilket gör att Fantomen snabbt kan vara på plats för att göra sin plikt. Som jag även tidigare nämnde så har Bpaa-Thap konstruerat den nya dräkten. Riktigt högteknologiska som sagt. Datorkonferenser i liveformat, med skärmen i instrumentbrädan på en bil.

Djungelpatrullen har alltså växt lite väl mycket för min smak. Och patrullmän ser man inte så mycket utav heller. Här har dessutom under den 21 Fantomens period mysteriet med den okände befälhavaren försvunnit (Visserligen har befälhavaren dykt upp på plats i vissa kniviga situationer). Något som gjordes då Singhpirater infiltrerat djungelpatrullen för att komma åt Fantomen under 1800-talet. Och som till viss del kanske borde fortsatt Och djungelpatrullen samarbetar med bandarerna

Apropå Bandarerna så är det en utmärkt övergång till nästa ”fel” –Nämligen Guran. I den Fantomen-serie vi är vana vid, så är Guran bandarernas hövding och medicinman. Det är han som känner till hur man destillerar de giftiga Bangabären som ger bandarerna sitt ökända gift. Huruvida bandarerna väljer sin hövding vet jag inte. Är det en process som världens monarkier har, att titeln går från far till son, eller väljs den nya hövdingen ut under speciella ritualer? Vad de har gemensamt är dock att nästan alla har varit korta (Tja, de är ju pygméer) och tjocka och har haft bastkjol och en rolig hatt. Dessutom har de alla haft suffixet –uran. Guran, Nuran, Duran, Quran (jag tror inte någon av dem har hetat Furan dock, med risk för att bli kallad för träskalle av andra elaka stammar). De har alla dessutom stått Fantomen väldigt nära.

Här verkar Guran ha blivit en titel. En titel på en som står Fantomen närmast och hjälper till. Denna Guran är en kvinna. Hövding för bandarena är hon dock inte. Men hon är medlem av bandarstammen (Som dock inte är pygméer denna gång). När Chris får lite misstankar mot Bpaa-Thap, så är det Guran han har som närmaste hand. Något även hon verkar finna sig snabbt i (Innan dess var det Abel Vaandermark hon svarade inunder) Jag vet inte varför man övergav hövdingkonceptet för –urorna och lät det bli en Jag-är-Fantomen-närmast-titel. Visserligen lite av samma sak, då bandarerna är de enda som känner till hur det egentligen ligger till med Fantomens mytomspunna odödlighet. Eller varför de lät det bli en kvinna som fick titeln? Dock har jag mina aningar –Man ville väl skapa lite stämning och slitningar, när Chris har två ändå kvinnor som ser bra ut runt sig. –Jag skulle dock inte ha något emot att få se henne i den klassiska klädseln för –urorna –Endast en bastkjol och en kul hatt (Det där sa inte jag!)

Så har vi då Singh-brödraskapet. Singh-brödraskapet är Fantomens fiender. Det var Singh-pirater som attackerade Kapten Walkers skepp för femhundra år sen. Singh-brödraskapet har i denna produktion utvecklats till ett stort företag. De medlemmar vi ser av Singh är styrelsen vars ordförande är Rhatib (Och den enda egentliga Singh-medlemmen av styrelsen) och de två lönnmördare som är på jakt efter familjen Moore. Egentligen så fanns väl inte så mycket att reagera på. De beter sig mycket så som man förväntar sig att ett internationellt brottssyndikat skall bete sig. Det fanns dock ett par saker jag tänkte på. För det första så är Singh-brödraskapets topp alltid styrt av familjen. De skulle inte låta utbölingar vara med och bestämma. De är dessutom väldigt tillbakadragna och åker t.ex. inte ut och lirar golf! Sen så kan jag inte låta bli att undra hur det bara har blivit en enda Singh kvar. Lyckades den 21 Fantomen vara så effektiv att han rotade ut nästan samtliga? Eller är det Bpaa-Thab som varit i farten?

På plussidan i denna miniserie ligger det fina detaljarbetet runt legenden. Krönikorna har verkligen tagits på allvar här. Bland annat för att Chris skall lära sig sin nya roll Men även att låta honom fortsätta i dem

Den här serien är kanske inte vad vi svenska läsare är vana vid. Men det var garanterat ett gott försök. Och det hade varit kul om den kunde utvecklats till en ordentlig TV-serie. Den vandrande vålnaden förtjänar bättre. Och nu i dessa tider av seriehjältar på film och tv, så hade detta kanske kunnat funka, om de gav det chansen. Det har skett en hel del ändringar, som man som ett fan av Fantomen kanske kan störa sig på. Så det gäller att ha ett öppet sinne. Dräkten är nog en sådan sak.

Slutbetyget blir ändå en sexa på en tiogradig skala. Klart sevärd, men med risk för att bli besviken. Så försök att ha ett öppet sinne. Eller se det inte som Fantomen, utan kanske mer inspirerad av Fantomen.

Star Trek på kommunal nivå

2010-10-02T23:35:00.004+02:00

Har du någonsin funderat på hur det skulle vara att vara medborgare i United Federation of Planets? Om du läser sydsvenskan kan du ha chansen. Till valet så gjorde nämligen en guide* till hur en kommun är uppbyggd. Denna illustrerade man med Star Trek-figuriner.

Som Trekkie hade jag ganska kul åt vilka positioner karaktärerna symboliserade. Jag skall förklara:

Som kommunalrådet Manne Starck hade de valt en äldre Klingon (Verkar vara Mr. Worf, från en alternativ framtid). Klingoner har en hederskultur som får talibanerna att verka ganska liberala. Att de sedan inte drar sig för att döda den som vanärat dem, gör honom nog till en ypperlig politisk motståndare.

Som oppositionsrådet Folke Wald, ser det ut som om de valde en romulan. Visserligen hyfsat passande som motståndare till kommunalrådet, då relationerna mellan klingoner och romulanerna varit ganska frostig. Faktum är att relationerna mellan hela jämrans United Federation of Planets och romulanerna varit ganska frostig. (Jag skulle inte vilja vara med i den där kommunstyrelsen, det kan jag säga direkt. Den lär ju sluta med blodvite i bästa fall)

Förvaltningschefen Styrbjörn Karlsson hade jag hysteriskt roligt åt. de hade valt Khan Noonien Singh... Khan brukar, som exempel, alltid ligga på topp tio listan när man utser de största skurkarna inom SciFi-genren. Vi pratar om en man med en tro på övermänniskan (en ras som han, naturligtvis, tillhör), och de som inte passar in i den mallen skall försvinna på lämpligaste sätt. Khan använde genetiska förbättringar på sig själv och styrde snart över ca en fjärdedel av jorden under de eugeniska krigen, som rasade under 1990-talet, enligt Star Treks tidslinje

Det kan även nämnas att kommundirektören Bozena Styrén och fullmäktigeledamoten Anna Åtgärdsson är en och samma person. Nämligen kommunikationsofficeren Nyota Uhura (Fast från två olika tidslinjer)

Vidare så valde de Mr Spock från Star Trek IV The Voyage home, som representant för socialnämnden. I och för sig kanske ett ganska passande val i "det nya hårda, kalla Sverige" (Eller vad rubrikerna skriker ut när någon råkat hamna mellan försäkringskassans stolar), då en Vulcan styrs av total logik och får en autist att verka känslosam. Spock borde kanske passat bättre i tekniska nämnden då han är vetenskapsofficer på Enterprise. Som socialnämndsrepresentant, borde kanske empaten Deanna Troi varit mer passande, men som nu hamnade som representant för miljö och bygg (Tekniska nämnden representerades av Deep Space Nine’s befälhavare Captain Benjamin Sisko)

När jag såg detta så kunder jag inte låta bli att fundera över om vissa av figurerna var speciellt utvalda, eller om alla bara var slumpvist uttagna. Jag mailade till guidens grafiker, som tackade för en trevlig analys (Den här ovan) och gav svaret att det inte fanns någon direkt tanke med valet av figurer.

Därför bör alltså nedanstående, egna, illustration kunna presenteras med de klassiska orden: Alla likheter med verkliga personer i denna illustration är fiktion, och har ingen anknytning till verkligheten. Om någon ändå skulle tycka sig känna igen någon eller en händelse är det endast en tillfällighet.

Så låt oss leka med tanken hur ett beslut skall tas i denna kommun. I Sydsvenskans guide var det en lekplats som skulle byggas. Nu tar nog inte United Federation of Planets beslut om en sån simpel sak. Det närmsta de skulle kunna komma är nog beslut om en Klass M-planet, som enbart använts för att utvinna en speciell råvara, som nu tagit slut, skall användas som rekreationsområde. Men nu var det en lekplats som det gällde. Förslaget kommer upp i fullmäktige.

En liten men betydande del av KF tycker att förslaget är ologiskt. Det finns redan ett rekreationsområde för de minderåriga invånarna i den stadsdelen, och beräkningarna visar att lekplatsen bör hålla ytterligare 3,4 år, om inte direkt riktade och onormalt stora slitningar förekommer. Men chansen till sånt är endast 11,3% då det är ett lugnt område. Därför förekommer ingen anledning att avsätta monetära medel till något sådant.

Kommunalrådet Manne Starck håller med om att det inte skall uppföras någon ny lekplats, men mer av den anledningen att ungar inte skall hålla på att leka. Efter skolan skall de göra sina läxor och sedan ägna sig åt något fysiskt upplyftande. En riktig medborgare av staden leker inte. Det försvagar andan och gör ungarna till mesar. Han står dessutom och agiterar en bra stund för att medlemmarna i hans parti skall rösta emot förslaget, och hotar med ordentliga repressalier, från honom personligen, till var och en som inte röstar som honom.

Oppositionsrådet Folke Wald kan där emot tänka sig att en lekplats skall byggas i området. Men då är den endast öppen för de barn i det området (Det är för övrigt i Folkes område lekplatsen skall byggas), Inga andra barn skall få komma dit och ”förpesta” för Malmhagens ungar. Nu följer här en hätsk debatt mellan råden Starck och Wald, och ett par gånger får man intrycket av de skall ryka ihop (detta händer för övrigt varje gång).

Till sist är det någon som begär streck i debatten. Och omröstning kan ske. En majoritet av KF’s ledamöter tycker dock att idén är bra, men vill först låta en utredning ske. Förste ordförande i KF finner att en utredning om lekplatsens varande skall ske.

Någonstans i utredningens led så hamnar frågan på Förvaltningchefen Styrbjörn Karlssons bord. Styrbjörn har sina egna idéer om hur kommunen skall skötas. Han har fått med sig stora delar av sitt förvaltningskontor på idéerna, och någon form av kupp kan komma att ske inom en snar framtid. Här får han en idé om hur han kan skapa barnen efter sin idé, och han börjar skissa på hur lekplatsen bör formas för att en ny generation av bättre medborgare skall skapas. Lekplatsen skall främja fysiken, men även intelligensen. Samtidigt måste den visa att det är Styrbjörns ord som gäller. Han låter en av sina sakkunniga titta på det, med en uppmaning om att det ligger i deras intresse att den blir byggd. Och snart är den godkänd och uppmuntrad från Styrbjörns förvaltning.

Till slut så hamnar den på Kommunstyrelsens bord. Manne Starck ser med bedrövad min hur det inte finns några direkta argument emot att en lekplats skulle kunna byggas. Därför godkänner Kommunstyrelsen, efter en kort diskussion om hur mycket det får kosta, medel till en lekplats. Nu skall bara beslutet tas i fullmäktige

Ett par veckor senare är det åter möte för fullmäktige. Frågan om lekplatsen kommer upp på dagordningen. Det finns egentligen inget som talar emot att en ny lekplats skall byggas i Malmhagen. Trots det går representanter för den lilla, men inflytelserika, gruppen upp igen vid podiet, och säger att en nybyggnation av en lekplats vore ologisk. Men de kan tänka sig att kompromissa och yrkar därför på en renovering av redan stående lekplats. Nu finns det tre förslag att rösta på.

–Pengar avsätts till en helt ny lekplats i området Malmhagen.
–Pengar avsätts för en renovering av den redan befintliga lekplatsen i området Malmhagen.
–Inga pengar överhuvudtaget avsätts till lekplatser, vare sig den finns eller inte.

Ordförande lägger upp omröstningen i två delar. Den första huruvida pengar skall avsättas till lekplatser i Malmhagen mot avslag. Avslås förslaget händer ingenting. Godkänns det så ställer ordföranden förslagen om det skall bli en ny lekplats eller en renovering av den nuvarande lekplatsen. Omröstning sker. 85% av KF anser till en början att pengar skall satsas på lekplatser. Nästa omröstning börjar. 58% säger att en ny lekplats skall byggas. 27% säger att den gamla skall renoveras. Resterande 15% lade ner sin röst, då de inte var för byggandet överhuvudtaget. Förste ordförande finner att en ny lekplats i Malmhagen skall byggas. Han slår klubban i bordet, tittar på en representant för kultur och fritidskontoret, som är ansvariga för att beslutet genomförs, och säger ”Make it so” (Yep, de verkade ha Picard som förste ordförande i KF i guiden). Innan representanten försvinner från fullmäktiges möte, hejdar Manne Starck honom. Starck tittar på representanten, Slår sig för bröstet med sin högra näve och säger Q’apla. (Klingonska för Lycka till). Representanten nickar och ler innan han försvinner ut från möteslokalen. Fullmäktiges möte fortsätter vidare

Är det så här en kommun i Skåne fungerar? Jag vet inte. Men även om detta bara är tillfälligheter, en nörd som jag, har hysteriskt kul åt, så finns det faktiskt en likhet mellan Star Trek och Skåne

-The final frontier!

*Guiden (PDF-fil)

The times they are a-changin'

2010-09-25T00:56:00.003+02:00

Jag tror knappast att det kommer som en överraskning för någon som läser detta, när jag säger att jag är en nörd! Detta märks nog ganska tydligt via bloggen. Av dryga 170 blogginlägg, så har 14 av dem taggats som ”nörderi”. 20 har taggats som ”serietidningar”. Elva har taggats som ”Marvel”. Att sedan de flesta av dessa hör ihop är en annan sak. Men kort sagt kan vi säga att alltså mer än vart tionde inlägg behandlar något som intresserar mig ordentligt, och som jag gillar att grotta in mig i. –Nämligen serietidningar, och andra nördigheter.

Jag vill gärna fortsätta på den vägen. Politik, som visserligen 30 inlägg har taggats med, kan vara intressant. Men det slutar mest med att jag bara gnäller.

Därför har jag bestämt mig. Den här bloggen, Tankar från ett udda tankesätt, skall få en nystart. Från och med nu, kommer jag att nischa den. Alltså låta den bli inriktad…

Jag tänkte låta den handla om kläder och mode. Ni skall få se veckans outfits! Jag kommer spana runt i de olika butikerna och bedöma plagg, och vilka stilar som passar ihop…

Eller inte! Jag hoppas verkligen att ni inte trodde på det. Näe, självklart kommer bloggen att riktas in på nörderi! Jag kommer att skriva runt seriesamlande, recensera serier, filmer som bygger på serier. Men även Sci-fi och fantasy. Jag kommer försöka göra djupdykningar inom ämnen som t.ex vissa figurers historia och vad de kanske betyder för undertecknad. Kort sagt. Detta blir en nördblogg. Samhällsfrågor kan nog någon gång dyka upp. Men det hänger på huruvida samhället hanterar nördarna och deras intressen. Om Ringskog Ferrada Noli än en gång gnäller på att nördarna stjäl tid och fokus från arbetarklassen på kultursidorna, så är jag där och går till motattack. Om jag kan hitta någon fråga och koppla den till en nördig vinkel, så är det heller inte helt omöjligt att jag hanterar den frågan också. Sen skall det också bli en och annan riktig ordentlig djupdykning inom ett och annat ämne, som får dig att undra vad det är för nörd som skrivit det. För jag ger ogärna upp en av mina favorittaggar ”Coolness ended with the death of Frank Sinatra”

Så varför gör jag detta då? Varför riktar jag in bloggen? Tja… Jag har alltid velat skriva hyfsat intressanta texter. Men under den senaste tiden, så känns det som om jag har haft svårt att hitta intressanta ämnen, som jag verkligen kan skriva något om. Men nörderi kan jag skriva om. Och jag gillar att skriva om det också. Vidare så har även en del inlägg har setts som väldigt provocerande av både nära och totalt främmande människor. Och jag vill gärna undvika missförstånd. –Därför väljer jag att nischa bloggen, in mot det nördiga! Det går inte att missförstå en jämförelse mellan de animerade serierna om Transformers.

Att vara nörd är dessutom ett brett ämne. Titta bara på den här bilden. Jag kommer knappast att beröra alla de där utgångspunkterna (du hittar mig knappast som fotonörd eller Scrapbook-nörd). Men jag kan identifiera mig med ungefär 15-20 av de där nördarna. Bara där kan vi nog ha ämnen för nästan ett helt år. Om du sedan även tänker dig ett och annat inlägg om vad tusan som helst, bara för att der på något sätt berör något av de områden jag gillar att nörda ner mig i, så är vi kanske ytterligare uppe i 10-15 ämnen. Dessutom så återkommer säkert en hel del ämnen. En serierecension utesluter ju knappast flera

Om ni tänker er att sidor så som Shazam och Myskoteket är nyhetsbyråerna, så är jag ledarskribenten. Där har vi ungefär hur denna blogg numera kommer att vara, om allt går rätt. Jag kommer att skriva om vad som händer i nördvärlden, och krydda med mina egna åsikter.

Jag hoppas att ni är lika nördiga som jag och gärna vill fortsätta läsa bloggen. I annat fall så tackar jag för att ni har läst och hoppas att ni har uppskattat texterna.

// Johannes

En blick på gårdagens val

2010-09-20T22:25:00.006+02:00

Ja, igår så var det val, som ni säkert vet. Historiskt på två sätt. För det första så är det första gången en borgerlig regering blivit återvald. -Sossehegemonin är äntligen krossad!
För det andra så är det historiskt då ett parti som profilerat sig genom en mindre populär invandrarpolitik, kommit in. Och på många ställen så får de agera vågmästare.

Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Tja, jag är ingen politisk tyckare på det sättet. Men jag ser följande saker.
1 Denna mandatperiod kommer troligtvis att styras av en blå minoritetsregering, vilket innebär att inga egentliga ideologiska beslut kan fattas. Överlag så blir det troligtvis status quo
2 SD är, som vi vet, ett missnöjesparti. De har kommit in och blivit starka pga att något gått snett. Om vi inte vill se dem växa ännu större till 2014 så måste vi ta tag i integrationsdebatten. Den går inte att bara ignorera bort. Politikerna måste inse detta och börja jobba med det. Annars är de troligtvis tredje största parti 2014
3 Mona Sahlin funkar inte som partiledare! -Frågan är bara om sossarna själva kan inse det?

Sverigedemokraterna lär ju bli ett spännande kapitel under denna mandatperiod. Som jag sa i punkt nummer två, så måste vi, om vi vill bli av med dem, erkänna att politiken som de vill ändra på är misslyckad. I alla fall så tycker ungefär 300 000 svenskar det. Och troligtvis ännu fler som dock inte ville rösta på SD av olika anledningar. Man är rädd för att bli kallad rasist. För blir du det, så har du noll talan.

Sen blir jag lite orolig när jag läser alla kommentarer på internet. På Facebook pågår nu ett massivt hat emot SD. Det kampanjas på ett flertal olika sätt mot dem. Svarta rutor och såna där stopp-händer, från 80-talet, med valspråk om att vi minsann gillar olikheter (Bortsett från oliktänkande människor då tydligen) Och så ser man hur folk har plåtat saker som detta (Se bilden) Och då kan jag inte låta bli att undra vilka det är som var de antidemokratiska och har spår av nazityskland. Var det Sverigedemokraterna eller de som är emot dem?
SKÄRPNING! Om ni tror att sånt hjälper, så har ni ju så jäkla fel som det går att ha.

Det är demokratiskt beslutat. Sen kan man tycka vad fan man vill om det. Men vi måste acceptera och respektera beslutet. Annars är vi inte mycket bättre själva än "antidemokraterna"

Jag är dock lite orolig när jag ser de platser som SD har fått. Inte så mycket över att de har fått platser. Utan mer när man tittar på vilka de har i partiet. När man ser ett gäng fjuniga killar stå och skandera JIMMIE ÅKESSON! TJALALALALA!!! JIMMIE ÅKESSON! TJALALALALA!!! och man inser att det är dessa som kan sitta i riksdagen för SD. Då blir man lite så att man vrider och vänder på sig.

Näe, jag är ingen politisk tyckare. Och jag skall inte vara det heller, för det enda jag tycker om politik är att det är för jävligt och skall vara så lite av det som möjligt. Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Nu tar vi de här fyra åren på ett civiliserat sätt, så ser vi åt vilket håll landet lutar år 2014.

De klarar det utmärkt själva...

2010-09-14T19:10:00.004+02:00

Så här, bara några dagar innan valet, så tänkte jag "basha" oppositionen lite -Högerman som jag är...

Så jag började titta efter vart man skulle börja. Jag letade igenom nyhetssajterna efter något man kunde göra sig lustig över och sedan såga längs med fotknölarna. Jag plöjde igenom nyheter som könsneutrala toaletter, Butlers på tunnelbanan, bröstpumpar, oenigheter i (S)(V)a(MP)-ledningen, den gamla (o)hederliga "tobleroneaffären", minderåriga som bjuds på alkohol under kampanjmöten, strippshow/burlesqeshow på kampanjmöten, tvivelaktiga röstskolor med mera.

Till slut kommer man fram till att verkligheten har överträffat dikten, om man nu kan använda det uttrycket här. Jag behöver fan inte basha dem. Det klarar de utmärkt själva!

Sahlinskan är ta mig tusan alliansens bästa valarbetare. När hon öppnar käften sjunker det rödgröna stödet successivt.

Jimmy Carter, den före detta amerikanska presidenten, hävdade att den största kritik mot den nuvarande presidenten Barack Obama grundades i att han är svart.
Jonas Gardell försöker sig på något liknande nu och säger att kritiken mot Mona grundar sig i att hon är kvinna.
Jag har inte mycket till övers för vare sig Obama eller Sahlin. Men det grundar knappast i deras ras eller könstillhörighet. Utan mer i deras politik.

Som sagt vem behöver basha svamparna, när de klarar det så bra själva?

En handfull kronor -Hur länge till?

2010-09-14T00:32:00.011+02:00

Femtioöringen försvinner i slutet av månaden…

Det finns säkert flera som jublar över att det lilla ”obetydliga” myntet försvinner. Jag jublar inte. Jag kommer inte att sörja det direkt. Men jag har mina aningar om vad det innebär. För det första så kommer alla priser i affären som slutat på närmare femtioöringen att smyghöjas med ungefär 1,50:- Vaddå? Var det någon av er som trodde att butikerna skulle sänka priset med femtio öre? Skärpning. Jag vågar satsa en större summa på att de kommer höja priset. Och inte bara på de varor som slutar på femtio öre. Var inte blåögd! De tar naturligtvis chansen och höjer priset även på sånt du köper i lösvikt, men säkert även allt annat också.

I samband med detta diskuterades även om tjugan skulle försvinna och ersättas med ett mynt. Ett förslag som dock inte gick igenom. Anledningen till att tjugan skulle försvinna var att den blir snabbt sliten, då det är en sån frekvens på den. Under en shoppinghelg, så kan säkert en tjuga byta ägare ett tiotal gånger, vilket gör att sedeln slits snabbt och måste strax förstöras och nya måste tryckas. Ett halvskäligt argument, men inte bra nog. Eller kanske ändå. Kan tänka mig att tian försvann av samma anledning. En tjuga har ju numera ännu mindre värde än vad en tia hade för 20 år sen. Hur som helst, så behövs ändå en tjugokronorsvalör. Vad som inte behövs är de andra förslagen –Tvåkronor och tvåhundrakronorssedlar. Det måste väl ändå höra till kategorin avd. hur tänkte de nu? Det hör visserligen till den s.k. 1-2-5-serien i valörer, men med dagens taskiga valuta, så skulle ingen ha användning för varken en tvåkrona eller 200-kronorssedel. Det skulle bara krångla till det. Vi har faktiskt haft en tvåkrona för inte så länge sen. Och den är fortfarande giltig, trots att den inte präglas längre. Kan tänka mig att anledningen till att den togs bort var för att den var ungefär lika stor som en femkrona, och därmed lätt att förväxla.

Och krångel med pengar vill väl ingen ha. Det är därför ett flertal högljudda personer, i samband med såna här diskussioner, börja propagera för att ta bort kontanter överhuvudtaget. Sånt snack gör mig rädd. Det innebär att varenda transaktion kan kommas att spåras. Och därmed kommer det troligtvis att någon gång i framtiden att spåras. Men det innebär också våra pengar bara är siffror och nummer på papper och datorskärmar. Det räcker med ett större datorhaveri, för att du skall bli utblottad. Jag har tidigare uttryckt min rädsla för ett kontantlöst samhälle. Dels pga den säkerhet det ändå innebär att ha kontanter. Det funkar alltid. Det är alltid ett giltigt betalningsmedel (Bortsett från hos östgötatrafiken). Det överlever alltid strömavbrott och datorhaverier. Den andra delen är övervakningsfrågan. Jag har visserligen rent mjöl i påsen, som det heter. Jag pysslar inte med skumraskaffärer eller får in pengar på mer tveksamma sätt. Men det är en principsak En fråga om integritet. Bara för att dagens politiker inte kollar upp vad jag köper, så betyder det inte att de framtida politrukerna inte gör det. Köp ifrån internet och kortköp går att spåra. Det gör inte kontanta köp. Räcker det inte med att ICA vet vad jag har i mitt kylskåp? Eller att Discshop, Ginza, cdon och Bokus vet vad jag har i mina hyllor? (Svara inte det är en retorisk fråga)
(Kan inte låta bli att tänka på Three dead trolls in a baggie’s the privacy song)

Låt oss fundera över, leka med tanken, hur småsaker vi idag inte tänker så mycket över, blir om kontanterna försvinner helt och hållet.
Scenario ett: Det är dags för lunch på jobbet och en kompis frågar om han kan låna en hundring så att han kan köpa en lunchlåda från kvarterskrogen intill kontoret. I dagens läge så sticker du troligtvis bara ner en hundring i näven på honom (såvida du lånar ut till honom vill säga) och ber om att få tillbaka den så snabbt som möjligt. Hur gör du i ett kontantlöst samhälle? Lånar honom ditt kontokort och kräver ett kvitto? Följer med honom till krogen och betalar åt honom? Eller har ni en liten apparat som ni bägge drar kortet igenom och knappar in en summa, och vips så har din arbetskamrat lite pengar på kontot? (samtidigt som att det registreras som inkomst hos banken)
Scenario två: Du väljer att vara givmild, och beslutar dig för att lägga en slant hos frälsningsarmén eller i en sån där BRIS-bössa. I dagens läge så stoppar du bara ner slanten och går vidare och känner ett välbehag sprida sig längs med ryggraden. I det kontantlösa samhället, hur gör du där? är det kortläsare istället du får dra kortet igenom? Eller upphör de helt? Det fina med dessa bössor är ju att de tar hand om de växelpengar du inte orkar gå runt med. Och ju fler som skänker en och annan krona, desto mer blir det (Många bäckar små…)
Och hur gör du om du vill skänka pengar till en uteliggare i gathörnet?

Scenario tre (som förhoppningsvis inte inträffar): Du är ute på kvällen när en påtänd pundare, beväpnad med en kniv, försöker råna dig för att få ihop till sitt knark. Med stirrig blick och gäll röst skriker han åt dig att han vill ha dina pengar. Du inser att han, i sitt påtända tillstånd, är kapabel till att attackera dig. I dagens läge så slänger du åt honom en tjuga och ber honom försvinna. Sedel som sedel i hans tillstånd. I det kontantlösa samhället? Pundaren skriker att han vill ha dina pengar. Du svarar honom så lugnt och sansat som möjligt att du inte har några pengar, det finns inga pengar. Vilket han inte kan inse i sitt desperata tillstånd. Meningsutbytet fortsätter i samma stil. Pundaren kräver dig på pengar, och du försöker sansat förklara att du inte har några kontanter på dig. Pundaren blir mer och mer desperat och gör ett utfall mot dig. Samtidigt som du märker att kniven tränger in i bröstet på dig skriker du av smärta och segnar ner på marken. Pundaren ser vad han har gjort och flyr i mörkret skrikandes att ”du skulle fan ha gett mig stålarna” Du håller dig för det område där smärtan är som störst och känner hur en varm vätska fyller din handflata, innan du svimmar av smärta och blodförlust. Vaknar du igen?

Apropå rån, de säger att rånrisken kommer minska om kontanterna försvinner. Visst det kan nog stämma. I alla fall från, vad man på engelska kallar för, muggers. Men även om smårån kommer minska, så tror jag att värdet på bytet kommer öka. Den så kallade skimningen kommer att bli vanligare, och mer sofistikerad vilket gör att de kommer kunna föra över groteska summor med pengar från ditt konto till sitt eget, icke spårbara och schweiziska, konto. Och då är frågan om det är värt det? Ur min synvinkel, är svaret nej! Ut med fler poliser på gatorna som får patrullera istället.

Jag har tidigare nämnt att jag har en konspirationsteori. En teori om att de styrande makterna gör sitt bästa med olika metoder för att få oss att använda mindre kontanter. De skrämmer med att nämna rånrisk och även klimatförändringar. Artiklar i tidningarna där folk har blivit rånade i hemmet får extra mycket uppmärksamhet och avslutas alltid med att rånoffret säger att han/hon ger upp kontanterna från och med nu. All kontanthantering kostar pengar, och en del banker har till och med slutat med den (vad har man då en bank till) De gör allt de kan för att kontanterna skall minska. Och när de väl har fått sin vilja igenom. När kontanter endast finns hos numismatikerna. Då har vi noll att säga till om. Därför uppmanar jag till extra mycket kontanthantering av gemene man. Använd endast kort om du gör större köp (5000:- och uppåt –helst ännu högre minimigräns) När småbutiker tvingades sluta ta ut en avgift för kortköp så sa en del att de vägrade betalning med kort under vissa summor. Sånt gillar jag. Det är en uppmaning till att alltid ha med sig kontanter. (Om inte annat så är man alltid förberedd –Preparatus supervivet)

Nåja i samband med att de ta bort femtioöringen, lägger till en tvåkrona och allt annat så skall, enligt riksbanken, samtliga valutor göras om. Jag hoppas att man behåller traditionen med kungar på de större sedlarna i alla fall. (ser ingen anledning att byta ut Gustav Wasa och Karl XI heller för den delen) Men 200-kronorssedeln skall få sitt motiv. Jag hoppas att det blir något vettigt motiv, och inget politiskt korrekt sådant (Använder de Zlatans nuna, kommer jag vägra befatta mig med sedeln). Många anser att Astrid lindgren, skall pryda sedeln. Må vara. Men inte ännu. Det har inte ens gått tio år sen hon gick bort. Från det att Selma Lagerlöf gick bort till det att hon fick pryda tjugan gick det dryga femtio år. Från Det att Jenny Lind gick bort till det att hon fick pryda femtiolappen gick det nästan 110 år. Kort sagt det är för kort tid. Ge det ytterligare 20-30 år innan hon får pryda en sedel.

Så, vem vill jag se då? Tja, helst en kunglighet, gärna Gustav II Adolf eller Gustav III. Men jag har en idé som jag verkligen skulle gilla att ha i pluskan. En tvåhundrakronorssedel med Carl Michael Bellman på. Per Krafft d.ä. porträtt på framsidan, och på baksidan så syns Peter Dahls målning Stolta Stad tillsammans med valfri text ur något av Bellmans alster.

Mynten skall fortsätta ha kungligheter. Tvåkronan kan ju om några år präglas om få hennes kungliga höghet Kronprinsessan Victoria’s nuna. Alternativt att vi väntar tills hon övertagit tronen från hennes far.

I vilket fall så är kontanter något vi skall fortsätta ha. Egentligen borde vi införa någon form av guldreserv. Alltså om jag har fattat konceptet rätt, så får det inte förekomma mer pengar i omlopp än den summa som finns i guld hos riksbanken. På det sättet så kanske vi även kan stoppa den inflation som pågår. Penningarna behåller ett värde, som står i kurs till guldet. Jag har noll koll på nationalekonomi, så detta kan vara helt uppåt väggarna. Men vad jag vill komma fram till är att något bör göras för att bli att pengar skall vara något mer än bara siffror och nuffror på datautskrifter och kontoförteckningar, som kan försvinna vid nästa datahaveri

Kuriosa: Femtioöring som valuta har funnits i över 150 år. Ören som mynt har funnits i Sverige sen 1500-talet.
Så det är en gammal del av valutan som nu försvinner ur våra plånböcker.

Kommer ingen undan politiken?

2010-08-17T19:50:00.007+02:00

Hittade en debattartikel på Aftonhoran (vad fan gör man inne på den skitblaskan egentligen?), som jag inte vet hur jag skall reagera på. Skall jag bli sur, eller garva (Det lutar åt att garva). Artikelförfattaren Caroline Ringskog Ferrada Noli, förfasar sig över nördkulturen. Nördar har tydligen gått från att tillhöra någon form av subkultur, till att bli socialt accepterade. Enligt Ringskog Ferrada Noli så är Comic Con ett bra exempel på detta. Hollywood missar ogärna denna mässa, då det är ett perfekt ställe att göra reklam för sina kommande projekt. Och att Hollywood har börjat tillfredställa nördar är sommarens storfilm Inception ett bra exempel på, då den tydligen skall tilltala bland andra ”filosofer”, fysiknördar, tv-spelsnördar och en och annan som snöat in på den grekiska mytologin (Jag själv kvalar in på tre av fyra)

Det hemska med att nördarna har blivit accepterade av kulturen är att den politiska sidan av kulturen får ge vika, då nördar oftast ”flyr” verkligheten. Och om nördarna och dess anhängare på journalistsidan flyr, vem skall då förbarma sig över arbetarklassen och dess misär?

(Nördarna flyr från verkligheten?)

Jag skall inte säga att Ringskog Ferrada Noli har fel när hon säger att nördarna flyr. Levande rollspel, eller Lajv som man säger, är väl ett perfekt exempel på flykten från verkligheten. Och med mina serier, datorspel och tv-spel, fantasyromaner och SciFi-filmer, så är jag knappast bättre själv. Men är det så konstigt att man flyr då? Titta på den här världen –Hur kul är den egentligen? Trista betongbunkrar a’la DDR, istället för storslagna pampiga och dekorerade fasader med gargoyles högst upp. Inga superhjältar finns det heller. Vart finns mutanterna när man behöver dem? Kan inte någon driftig jävel börja fixa resor till Tjernobyl med reklamsloganen ”Ta med egen insekt –Bli superhjälte” Verkligheten är inte rolig. Det är därför jag flyr. Men det betyder inte att jag är helt fast i den världen. Jag kan titta upp också, om det behövs.

Men det är inte det jag stör mig på i den här artikeln. Där emot så reagerar jag på att hon verkar sätta ett likhetstecken mellan kultur och politik. Vad rör det samhället om jag och några tusen till, spridda över hela Sverige, är Trekkies? Vad rör det resten av samhället om jag väljer att gå till Östgötateatern en fredagskväll eller en improvisationsshow eller kanske sitter hemma och glor på ”På spåret”? Vad rör det samhället om jag väljer att läsa Platons ”Staten”, Marx ”Das kapital” eller någon roman om Skivvärlden av Terry Pratchett? Vad rör det samhället om jag föredrar att lyssna på Frank Sinatra eller Björn Afzelius? Vad jag kan räkna ut –Inte ett jävla dugg!

Måste verkligen allt vara politik? Jag vet att det finns en hel del som vill få allt till att bli politik. Vad jag äter, hur jag tar mig till jobbet, mina fritidsintressen osv. Men varför? Vad har pappa staten med de sakerna att göra? Och varför vill de få allt till politik. RFSL och genusteoretikerna vill ju få vad jag har mellan bena att bli politik. Visst, jag är högervriden, -men pitt till höger (PTH) i kallingarna är knappast ett politiskt ställningstagande. Det är enbart av bekvämlighetsskäl. Jag vill inte se politik i vare sig kultur, sexualliv, familjeliv eller matlagning. Jag vill inte att någon skall kunna påstå sig lista ut vilka jag röstar på genom att ta sig en titt in i mitt hushåll.

Kan vi inte se bortom politiken? Politik är endast ett nödvändigt ont för att samhället inte skall raseras i anarki. Och det bör begränsas till vad som hör till offentlig sektor och hur den skall skötas. Det skall inte ha något att göra med en människas privata val. Hur funkar det för dessa figurer som ser politik i allt från min matkasse till skostorlek och klädval? Vägrar de umgås med någon som inte röstar på samma ideologi? Har de ständigt på sig sina politiska glasögon? Är de såna som direkt börjar gnälla om på patriarkalt förtryck om de ser kvinnan laga mat? Är de sådana som börjar klaga på en bögporrfilm, för att det inte finns några kvinnliga roller med i den? (Tack Johan Wanloo, för det skämtet) Ja, hur funkar de egentligen?

Sen om man nu tvunget skall blanda in politik i kulturen (Vilket man inte bör göra), gör det då snyggt. Tryck inte ner det i halsen på publiken. Hinta istället. Som i Star Trek TNG Chain of command’s andra avsnitt. Det hyllades av Amnesty. Men på det sättet som Caroline ringskog Ferrada Noli vill se det. Hur kul är det? Och du kan inte ha kultur utan kul –Det blir bara en taskig tur då.

Men om kultur nu inte skall vara politik, behöver vi då ett kulturdepartement? Både ja och nej. Stat och kommun skall främja kultur, absolut. Men de skall inte lägga sig i! De får mer än gärna ge bidrag till teatrar och museer och olika föreningar. Men vad de verksamheterna gör, eller skall göra, det kan de ge fan i. Antingen delar man ut bidragen på lika villkor till de som söker. Och det villkoret skall på sin höjd sträcka sig till att man gör urval på åldersgrupper och verksamhet. Eller så låter man dem få överleva enligt marknadens regler.

Undra när de ger sig på sporten? Visst ja, det har ju redan hänt. IFK Norrköping och dess hemmaplan styrs av politiker.

Kultur, familjeliv, mat, sexualliv, sport, uteliv, bilkörning och Gud vet vad, som man vanligtvis tycker borde vara fritt från politik. Det räcker med att du skrapar på ytan på något av dessa ämnen så hittar du politik och beslut inom ämnet ifråga.

Ingen kommer undan politiken sjöng de på 80-talet.
Var det ett hot eller ett löfte?

Till minne utav

2010-08-16T20:30:00.006+02:00

Fick reda på, av en slump, när jag lyssnade på P1's Sommar med prästen och Teologen Ted Harris att det denna dag är fem år sen Broder Roger, Taizés grundare, blev knivhuggen under kvällsbönen. Han avled av ganska direkt skadorna. Broder Rogers verk, den lilla kommuniteten i Frankrike, har betytt oerhört mycket för mig. Och inte bara mig, utan även säkert flera tusen andra ungdomar, som rest dit, som en sorts pilgrimer, genom årens lopp.

Broder Roger blev 90 år. Det är en aktningsvärd ålder. Och har en person kommit upp i den åldern, så är inte genom mord det sätt man förväntar sig att personen skall avsluta sitt liv på. Det var därför jag och mina vänner blev så chockade när vi fick ett SMS från ungdomsprästen i Borgs församling, där det stod att Broder Roger hade blivit mördad. Och vi ställde oss frågan hur någon kunde mörda en sån gammal snäll gubbe. När man ser bilder på Roger, så känns det som om han skulle vilja ta hela världen i famn om han kunde. Och det skulle inte förvåna mig om han säkert ville det också.

Jag minns en kväll i Taizé år 2002. Det bör ha varit torsdagen eller fredagen. Kvällsbönen var avslutad och folk började bege sig bort mot Oyak för kvällens skratt och lek. Broder Roger sätter sig på en stol i den högra delen av kyrkan och, så som jag uppfattade det, välsignade besökare. Jag passar på att ta chansen. Och efter några minuters väntan under den fortsatta sång som sällan tystnar, så kommer jag fram till honom. Jag sätter mig på knä framför honom. Han lägger sin hand på mig. Så uttalar han några ord på franska. Jag har aldrig fått veta vad det var han sa. Men det spelar ingen roll. Efteråt så tittar jag upp på den gamle mannen. Han ler mot mig. Det där leendet träffar den nittonårige ynglingens hjärta. Där hemma fanns innan jag reste, problem. Och det problemet grubblade jag på varje bönestund. Jag visste inte hur jag skulle tackla det. Men den kvällen spelade det inte någon större roll. Det var som om Broder Roger sade att det löser sig. Det kommer gå bra. Fylld av glädje och vördnad och respekt, för den gamle mannen reste jag mig och lät nästa få man få stiga fram.

Det är åtta år sen det mötet ägde rum. Det varade inte länge. På sin höjd någon minut. Men sanningen närmast var att det nog bara var några sekunder. Men trots att det var ett sånt kort möte, så är minnet ganska bestående. Det är som sagt åtta år sen. Det är fem år sen Broder Roger mördades. Låt det gå ytterligare fem år. Låt det gå tio, tjugo, femtio år. Jag kommer inte glömma Broder Roger. Och jag kommer inte att glömma Taizé.

Broder Roger 1915-2005

I min Gud har jag funnit styrka
I min herre har jag allt
han har öppnat för mig en väg
och bytt min ängslan i jubelsång
och bytt min ängslan i jubelsång

En orgie i nörderi

2010-07-30T00:57:00.003+02:00

Varenda nörd med självaktning, måste väl skriva något om San Diego Comic Con, som pågått nu under några dagar. Tja, jag skall inte vara sämre
Tyvärr, även om jag önskar det med hela mitt nördiga lilla hjärta, kunde jag inte vara närvarande (åh fan?!) Men av vad jag har hört, så verkar det som om en hel del intressant material presenterades.

Då jag är mest inne på vad Marvel Comics gör, så kommer det här inlägget att behandla de nyheterna. DC-fantasterna får söka sig till andra bloggar. Men jag skall försöka få in en fot i DC Comics också. Kunskap är aldrig fel!

Om vi börjar med filmerna, vilket är det som mycket fokus verkar ha legat på, av förståeliga skäl, då Thor och Captain America kommer nästa år (2011) och året därpå (2012) kommer Avengers upp på vita duken.

Inför Thor, så hade man byggt upp Odin’s tron, som folk fick provsitta. Bakom tronen fanns en gyllene port som mot slutet av mässan öppnades och visade Destroyer. Destroyer, är en rustning som inte bärs fysiskt, utan psykiskt. Destroyer skall vara ostoppbar, och skapad av Odin för att kunna ta sig an gudaväsen. Eller ostoppbar och ostoppbar. Rustningen är ostoppbar, men man kan stoppa genom att slå personen som tagit rustningen i besittning.

Vidare runt Thor, så visades hjälmarna som tillhör Thor, Odin och Loki, upp i en monter. Tack och lov designade på ett sätt som gör att den trogne serieläsaren känner igen dem. Något senare så togs hjälmarna bort och ersattes av The infinity Gauntlet. Infinity Gauntlet är ett ting jag har försökt sätta mig in i, men inte riktigt lyckats. Infinity-sagan överhuvudtaget känns ganska knepig. Men vad de är, är några rejäla crossovers när et gäller Marvel Comics. De tillhör några av de största överhuvudtaget. X-mens, Avengers, Spider-Man, Fantastic Four, och säkert ytterligare en och annan deltog i dessa. Här ibland finns Infinity Crusade, Infinity War, och säkert något mer. Nåja. Infinity Gauntlet låter dess bärare bli omnipotent. Juvelerna i handsken ger kraften att behärska tid och rum, verklighet och energier och liv och sinne. Hur handskens krafter skall användas, och av vem, får vi väl se i filmen. Såvida inte den bara kommer synas i bakgrunden som Captain Americas sköld gjorde i Iron Man filmerna

Det dök också upp en grovtrailer för filmen. Naturligtvis har den läckt på nätet, men Youtube och liknande sidor har varit snabba på att radera de filmerna. Så tyvärr har jag bara kunnat se ett par screenshots (Sheisse)

Thor-filmen är regisserad av Kenneth Branagh, som kanske är mest känd för sina Shakespeare-filmatiseringar. Men jag tror inte det är någon nackdel. Även fast steget mellan Shakespeare och en seriekaraktär kan kännas lång, så tror jag att Asarnas högtravande språk kan göras rättvisa tack vare Branaghs erfarenheter.

De som har sett Iron Man 2-filmen hoppas jag hade vett att stanna kvar tills efter eftertexterna. Annars kommer nu en spoiler. S.H.I.E.L.D.-agenten Phil Coulson rapporterar till Nick Fury om att de där har hittat Mjolnir –Thors hammare, någonstans i New Mexico. Detta, tillsammans med en och annan screenshot, visar på att agent Coulson även kommer medverka i Thor-filmen. Han syntes även stå på scen tillsammans med The Avengers. Känns lite som om han kan vara kittet, tillsammans med Samuel L Jackson, som Nick Fury, som knyter ihop dessa filmer. Vi kan väl säga att jag är hyfsat förväntansfull inför nästa år.

Och den förväntan är inte bara pga Thor. Utan även för den andra filmen Captain America –The first avenger. Vad som har bekräftats runt denna film än så länge är inte mycket. Captain America/Steve Rogers skall spelas av Chris Evans, som tidigare gjorde Human Torch i FF-filmerna. Jag vet att ett flertal har klagat på detta, då det innebär att någon gigantisk crossover med samtliga Marvelkaraktärer, inte kommer att ske. Men då många av filmerna inte har samma produktionsbolag i ryggen, så skulle det nog ändå inte ske. Red skull, Captain Americas nemesis, kommer spelas av Hugo Weaving, som tidigare gjort roller som Elrond i Sagan om Ringen, och Agent Smith i Matrix. Filmen kommer utspela sig under andra världskriget, vilket gör att vi får se Cap sparka nazirumpa. Mycket mer verkar inte vara avslöjat. Hans sköld visades dock upp i den ovannämnde montern, under en tid. Sedan tidgare så har man även visat concept-art över dräkten. Det verkar tyvärr alltså som om Cap inte skall bli ”ol' winghead” i filmen.

Ovannämnda huvudkaraktärer kommer även att medverka i filmatiseringen av The Avengers. Det verkar som om filmens Avengers kommer bygga mycket på Ultimate-versionen av gruppen. Ett projekt av S.H.I.E.L.D. (Detta baserar jag på Furys prat i en scen från Iron Man 2) De som tillhör filmens Avengers är: Director Nick Fury, Agent Phil Coulson, Black Widow, Iron Man, Thor och Captain America. Dessa kände vi till sen tidigare. Under Comic Con, så presenterades även två nya medlemmar. Hawkeye och Hulk. Hawkeye kommer spelas av Jeremy Renner och Hulk av Mark Ruffalo. Regin står Joss Whedon för. Joss har tidigare regisserat och skrivit manus till Buffy: The vampire slayer. Men han har även skrivit manus till en hel del serier däribland Astonishing X-men. Han är även en av författarna bakom ovanstående Captain America-film.

Vidare när det gäller Marvel, så visades även en Trailer för en ny tecknad TV-serie med Avengers upp. Här kommer originalupplagan av Avengers vara med. Alltså Captain America, Iron Man, Hulk, Ant-man och Wasp.

Marvel visar verkligen framfötterna på fronten med rörliga bilder. Tyvärr fick jag inte se så mycket när det gäller själva serietidningarna. Men Heroic age har ganska precis startat, och Brian Michael Bendis, en av de större och mer framgångsrika författarna, hade en del nya idéer.
Vidare i anslutning till detta, så kan det även nämnas att den fjärde dimensionen i TV-spelet Spider-Man: Shattered Dimensions avslöjades. Ultimate-universat, tillsammans med Symbiotdräkten. De fyra dimensionerna man får spela i är alltså: Mainstream-universat, Spider-Man Noir (Mycket smygande) Spider-Man 2099, och så ultimate Spider-Man. Mitt exemplar är redan förhandsbokat

Men det var inte bara serier som förekom på konventet. Där fanns även hela Mythbusters-gänget, och signerade prylar. Som sagt, jag önskar verkligen att jag var på plats.

Samtidigt i dagarna så släpptes den animerade filmen Batman: Under the red hood. Jag lyckades få hem den via Internet (Fy på mig). Riktigt bra film. Den bygger på händelserna A death in the family och Under the hood. Ni som känner till historien runt Jason Todd, kanske kan lista ut vad den handlar om.

Om vi lämnar Comic Con för ett tag, och tar oss en titt på animeringar av superhjältar, så är vi inne på ett, enligt mig, intressant ämne. För även hur mycket man än må digga Iron Man, Spider-Man och X-men-filmerna, så saknar de oftast något. Något som animeringarna ändå lyckas fånga. Det är en viss känsla. Jag vet inte om det är för att originalet är tecknat och filmerna likaså, eller om det beror på de sakerna som specialeffekterna inte kan göra, men pennan och penseln kan göra. Något skiljer dem dock. Kanske hur karaktärerna framställs. Jag kanske såg Dark Knight returns för sent, och fick en jäkla hype av Heath Ledgers Joker att hantera. Han var inte dålig, det skall erkännas. Tvärtom. Men någonstans så tycker jag ändå att Mark Hamills, och nu i Under the red hood, John Dimaggio’s, röstskådespel överträffar det med råge. Det animerade fångar något som de vanliga filmerna inte kan ta. Där med bör man faktiskt se, om man gillar superhjältegenren, de tecknade TV-serierna och filmerna. Till detta kan nämnas att jag nu i dagarna lyckades samla ihop samtliga säsonger av X-men the animated series, från nittiotalet. Marvels animerade tv-serier, satte en standard för hur det skulle vara (Tillsammans med Warner Brothers animerade Batman)

Så, för oss som gillar serier, så verkar det som om vi går en trevlig framtid till mötes

Jag vill leva i Europa

2010-07-17T20:57:00.004+02:00

För några dagar sen var det Frankrikes nationaldag. Själv var jag där för en månad sen. Det var sjätte gången jag var i Frankrike. Trots det, har jag inte sett mycket av landet. Mina erfarenheter består till störst del av Taizé, och ett besök på kanske 36 timmar i staden Lisieux. Utöver det – Motorvägar och en och annan vägkrog. Trots det, så är det mesta av det lilla jag har sett vackert som få. Ok, en vägkrog är kanske inte så vacker, men omgivningarna är det. Här hemma i Sverige, så består större delen av utsikten längs med vägarna av tallar, tallar och fler tallar. I Frankrike, ja, Europa överhuvudtaget faktiskt, så är det lövskog, längs med vägarna. Fatta vilken skillnad det gör.

Att åka längs med de tyska motorvägarna, Autobahn, är en upplevelse. Trots att man inte ser så mycket, så kan man ändå se en hel del. Borta i horisonterna tornar städer upp sig. Längs med sidorna ser man stora fält, som nu under somrarna består av böljande gräs. Då och då så dyker en stor fabrik upp längs med vägen På kvällarna och nätterna så kan man se neonskyltar med reklam för snabbmat eller något annat som vill locka folk av vägarna. Längs med rastplatserna, så ser man lastbilar och släp som känns så oerhört mycket större än vad som finns i Sverige.

Två stycken helt skilda saker har jag beskrivit nu. Men ändå, en och samma sak. Nämligen Europa! Under de senaste åren har ett intresse hos mig, för denna del av världen, dykt upp. Nästan alla som vill ut och resa, vill besöka USA och Thailand. Och jag är heller inget undantag (Bortsett från Thailand). Men jag vill även se vart allt en gång började. Missförstå mig rätt nu. Alla världsdelar har sin egna unika historia, och sina unika invånare. Men titta på Afrika, Amerika och Australien. Hur såg de ut innan den vite mannen kom dit? De brydde sig inte speciellt mycket om att utveckla sig. De hade levt på i samma anda de senaste 1000 åren. Visserligen på ett sätt, som många verkar avundas i dag. Men som sagt – Noll intresse för utveckling. Asiaterna utvecklade sig i och för sig. Men de var inte intresserade av att sprida sig vidare. Européerna där emot både utvecklade sig och ville sprida sig. Europén var nyfiken, och hennes nyfikenhet har format vår värld till det den är idag!

Europa har en mäktig historia, och jag vill se den. Jag vill ta del av det som finns bevarat av bland annat medeltiden i södra tyskland – T.ex. Alte Heidelberg. Slottet i Wartburg med mera. Jag vill gå igenom de städer som valde, till skillnad från Sverige, att ha kvar sin historia. Jag vill ta del av den kultur som en gång rådde. Här hade vi renässansen och barocken. Här verkade mästare så som Mozart, Shakespeare, Beethoven, Goethe, Van Gogh, Da Vinci. Och naturligtvis även Bellman… Det vore dumt att inte ta del av det, när det faktiskt finns så nära.

En gång i tiden så gjorde unga adelsmän en så kallad ”Grand Tour” (Stor resa) som avslutning på sin bildning. Jag har börjat ha allvarliga funderingar på att göra en liknande sak. En resa genom Europa för att besöka lite speciella städer och kulturella platser. Halvt som turist, halvt för bildning. Nu har jag visserligen inte gjort mycket mer än bara gymnasiet. Men mina planer sträcker sig till högre nivåer. Det har bara inte blivit av. För är det en sak jag tror på, så är det uttrycket ”Kunskap är makt”. Vi behöver i och för sig bara ta oss en titt på övriga världen, för att inse att den makten knappast är politisk. Men det kan ge andra typer av maktpositioner. T.ex. att alltid bli den som blir rådfrågad, likt en Kung Salomo. Att ditt ord oftast väger tyngst i kompiskretsarna. Det är en maktposition, jag kan tänka mig att besitta.

Europa är, mer eller mindre, västvärldens vagga. Härifrån kommer de flesta idéerna som format vår värld. Om de sedan var bra eller dåliga är upp till gemene man att bestämma. Men låt oss ta till vara den miljö som skapade idéerna. Vem vet, vi kanske åter kan få en renässans.

Men Europa bjuder på mer än bara kultur och historia. Det finns en vacker natur här också. Det är visserligen mycket platt. Men som jag sa tidigare. Bara den skillnaden i att det är mer lövskog än barrskog gör en hel del. Men ner sen mot ”mitten”, när bergen börjar dyka upp, så blir det vackert. Har ni sett bilder på det tyska Rhenlandet? Denna flod som rinner genom södra tyskland. Oerhört vackert landskap där neråt. Vi har naturligtvis även våra svenska fjäll, som heller inte är helt fel. Sedan längs ner i söder, så har vi Medelhavet. (Spegelblankare såg du sällan Medelhavet, havens hav som Gullberg skrev)

Så varför sitta på ett trångt plan i flera timmar, när man har så oerhört mycket, bara ett hav ifrån oss. Eller som Jan Hammarlund skrev: ”Jag vill leva i Europa”

America the beautiful

2010-07-04T23:16:00.006+02:00

Idag är det den amerikanska nationaldagen. Något jag de senaste åren har uppmärksammat här på bloggen. Jag vill även göra det i år. För jag gillar USA och i stort sett allt det landet står för. (Eller skall man säga SKALL STÅ FÖR)

Jag har under kvällen suttit och försökt hitta något att skriva om. Men jag kom inte på något. Så jag drar upp några videofilmer istället

Mupparnas Sam the American Eagle har ett meddelande och en patriotisk överraskning

I USA är alla fria att vara ett Weirdo

Vi går vidare med en av mina favoritsånger -Waylon Jennings "America

I samma anda kan vi även nämna Woody Guthries This land

Vi går vidare med en annan favorit Johnny Cash's Ragged old flag. Tänk om vi kunde få en liknande sång om den svenska baneret...

Sen så får vi ju naturligtvis inte glömma en av mina favoritsymboler för landet -Captain Americas sköld

Varför är då Captain Americas sköld min favorit? Jo... Som ni ser så har den en viss likhet med gamla hederliga Stars and Stripes, den amerikanska flaggan (Som kuriosa kan nämnas en episod där Cap har flyttats tillbaka i tiden, till den amerikanska revolutionen och råkar inspirera Betsy Ross att sy den första amerikanska flaggan efter hans sköld) Skölden är dessutom legerad med den fiktiva metallen Vibranium, som absorberar och eliminerar all form av kinetisk energi som riktas mot skölden, vilket gör den praktiskt taget oförstörbar. Ta den symboliken till landet!Jag hoppas jag får möjligheten att besöka USA någon dag, för att se om det är lika storslaget som det verkar!

En midsommarsaga

2010-06-25T23:40:00.004+02:00

Det är midsommar idag. Fast egentligen var den riktiga midsommaren för några dagar sen, när sommarsolståndet inträffade. Det är då midsommar skall vara. Firas något som binds till ett speciellt datum, så är det ju det datumet man skall fira på –Inte några dagar innan eller efter.

Jag gillar midsommar. Men jag kan inte med midsommarfirandet. Jag gillar tanken på att de speciella varelserna, som näcken och skogsrån lever upp under denna natt. Jag gillar det där magiska. Men det där magiska hör inte längre till i våran ”upplysta” och tråkiga värld. Vem bryr sig numer om näcken, när Rix FM och MTV har tagit över? Vad gör han idag, näcken? Jobbar som lärare på kommunala musikskolan? Vad gör skogsrået och huldran numera? Jobbar dessa vackra kvinnoväsen på någon strippklubb eller liknande? Vad gör vättarna? Hänger ute i förorten runt en bänk och skriker och svär åt förbipasserande? Magin försvinner inte bara för att vi slutar tro på den. Den blir bara svagare och svårare att se. I Terry Pratchetts roman ”Små gudar” så sägs det att en gud inte dör, så länge den åtminstone har en anhängare. Det är likadant med dessa väsen. Så vad gör de idag?
Det blir min midsommarsaga!

Niklas Ström satt i badkaret. Det var halvfyllt med svalt vatten. Han hade öppnat badrumsfönstret på vid gavel, och satt och njöt av den ljumma sommarluften som då och då blåste in genom det. Niklas var i trettioårsåldern. Han jobbade som lärare i musik och svenska på en av stadens gymnasieskolor. Det var ett tacksamt jobb, och de flesta såg honom som en trevlig kollega och lärare, med stora kunskaper inom musik och kulturhistoria… En del menade att han var lite excentrisk ibland, då en del elever som varit ute sent på kvällar och nätter kunde ibland se honom sitta någonstans längs med ån och sucka. Men nu var han ledig. Sommarlovet hade satt igång. Och de flesta dagarna spenderade han på detta sätt. I ett halvfyllt badkar. Plötsligt ringde det på dörren.
–Kom in! Ropade Niklas. Dörren öppnades och en ung kvinna steg in i lägenheten. Hon gick med raka steg in mot badrummet.
–Hej Niklas sa en sammetslen röst. Niklas tittade upp .
-Men tjenare Rånja! Sa han. Rånja, den unga kvinnan, satte sig ner på toastolen. Hon var klädd i en kort tajt kjol, en vit topp och över det en jeansjacka. På fötterna bar hon ett par ordentligt högklackade skor. Nu satt hon där och log förföriskt mot den badande mannen, på det där sättet bara en kvinna som vet hur man leker med mäns sinnen, kan göra.
–Är det detta du gör om dagarna nu när du är ledig? Frågade hon.
-Ja, vad annars kan man göra? Sa Niklas. Vi har ju knappt några att umgås med…
-Jag vet vad du skall göra! Sa Rånja, och log. Du skall följa med mig!
–Varför då? Frågade Niklas.
-Har du glömt att det är midsommarafton idag? Frågade Rånja förvånat och med höjda ögonbryn. Och du är ju den som brukar få påminna oss andra. Dessutom är det verkligen midsommarafton i natt. Sommarsolståndet är nu också. Tillade hon. Hon tog fram en liten fickalmanacka ur handväskan och slog upp ett par sidor och visade Niklas. Niklas tog sig en snabb titt på de blad Rånja visade. Sen satte han händerna på badkarskanten och hävde upp sig med ett snabbt ryck.
–Vad väntar vi på? Skrek han. Rånja log.
-Nu känner jag igen dig. Där är ditt rätta jag! Men du bör nog dölja det med kläder fram tills vi kommer ut i skogen. Niklas gick mot garderoben och plockade fram ett par jeansbyxor och en skjorta i linne, som han snabbt drog på sig. Så vände han sig mot sina instrument. Han plockade fram en gammal fiol.
–Hej lille vän. Det var ett tag sen sist! Sa han. Han lade fiolen under hakan och drog några drag med stråken. Tystnaden bröts av några trolska toner som steg upp. I samma ögonblick blixtrade något till i Niklas och Rånjas ögonvrå.
–Vi måste ta med oss Hulda och värstingarna också. Sa Rånja. De har också rätt att få leva upp ikväll.
-Vart finns de då? Frågade Niklas.
-Hulda jobbar som servitris på en Harrys, och värstingarna brukar hänga i centrum. Men jag är rädd att det har gått så länge att de inte minns vilka de är.
–Jag har källvatten i kylen. Sa Niklas. Det har alltid hjälpt. Vi tar med oss några flaskor. Rånja gick ut i köket och öppnade kylen och stoppade ner några flaskor i ett par påsar. Så gick de bägge ut ur lägenheten och ner för trapporna.

När de kom ut så värmde solen deras ansikten.
–Ah, som en midsommar skall vara. Sa Niklas med ett leende. De både gick sakta ner längs med gatan. Det var nästan folktomt. Bara en och annan kvarglömd flanör strosade på gatorna. Affärerna i centrum var stängda. Det var bara någon enstaka snabbköpsbutik som fortfarande hade öppet. Efter några minuters promenerande så såg de den gröna Harrys-skylten. På uteserveringen stod en ung kvinna och torkade av några bord.
–Är det Hulda? Frågade Niklas Rånja.
–Jag tror det. Svarade hon. Vi får väl fråga. Niklas gick fram till broräcket och la armarna i kors över det.
–Hulda? Sa han. Den unga servitrisen slutade torka bord och tittade upp.
-Ja. Svarade hon.
-Hej! Sa Niklas med ett leende. Servitrisen hälsade tillbaka med ett förvånat leende.
–Hur går det? Frågade Niklas.
-Det går bra, dåligt med kunder för tillfället bara. Svarade hon.
-Ok. Sa Niklas och nickade. Varmt förresten idag. Fortsatte han och plockade fram en av flaskorna med källvatten ur påsen och tog en klunk. Servitrisen nickade.
-Jo, det är varmt. Men bättre det, än att det regnar. Niklas skrattade till.
-Det har du rätt i. Sa han. Vill du ha en klunk? Frågade han och sträckte fram flaskan. Servitrisen log och skakade på huvudet. Nej tack. Sa hon.

Rånja steg fram och tog till orda. -Jag och Niklas tänkte dra ut till midsommarfirandet vid Åsunda camping. Har du lust att följa med.
Hon fick en förvånad blick till svar. -Jag jobbar! Jag kan inte följa med två okända människor bara så där.
-Men Hulda, sa Rånja smått förtvivlat, vi känner ju varandra. Vi är ju Rånja och Niklas.
-Jag känner ingen Rånja eller Niklas sa Hulda. Hennes röst verkade nu lite rädd. Vilka är ni egentligen?
–Jo, du känner oss, Hulda. Sa Niklas. Kom hit, så skall jag visa vilka vi är.
Hulda tog ett par kliv närmre räcket. Niklas tog snabbt en klunk vatten ur flaskan. Men han svalde inte. Utan spottade ut vattnet rakt över Huldas ansikte.
Hulda skrek till –VAD FAN HÅLL… Hon avbröt sig och tittade förvånat på de bägge figurerna -Skogsrået… Näcken… Är ni här? Sa hon.
-Välkommen tillbaka huldran. Sa Niklas med ett leende, och tog fram fiolen och drog några snabba tag på den. Någonting blixtrade till i huldrans ögonvrå.
-Jag frågar igen, sa Rånja, skall du med ut till Åsunda Camping. Det är midsommarafton och sommarsolstånd. Det är vår kväll i kväll.
Vaddå? Ställa till med sattyg? Sa huldran. Niklas skakade på huvudet.
-Tsss, tsss, tsss. Sattyg, vi ställer inte till med sattyg. Sa han. Vi bara leker lite, med de som vill.
Huldran log. Hon lossade på förklädesknuten och drog bort hårsnodden och släppte ut ett långt brunt och lockigt hår. –Nu kör vi! Sa hon.

Ett par kvarter längre bort, satt ett gäng ungdomar på några bänkar och bara tittade rakt fram. Vanligtvis hade de stått och skrikit och härjat på folk. Men då inga passerade, så var de helt tysta.
–Vart fan är alla? Frågade en av dem.
-Vet inte, sa en annan, det är som om de hade gått under jorden.
–Är det inte vi som skall göra det? Sa en tredje.
-Va? Sa de andra i kör.
–Jo, men alltså, sa den tredje, ibland känns det inte som om vi hör hemma här.
-Näe, vi hör inte hemma någonstans. Sa den första igen. Vi är förskjutna av samhället.

–”Förskjuten av världen, förskjuten av Gud!” Var det inte så Stagnelius skrev en gång i tiden. Hördes en hög röst säga.
–VEM FAN ÄR DET? Skrek den första. Niklas svängde fram runt hörnet tätt följd av Rånja och huldran.
-Att du alltid skall vara så dramatisk av dig, Niklas. Sa Rånja. Niklas log. Han visste hur ungdomsgänget skulle reagera.
–Muckar du eller? Skrek en av dem.
–Absolut inte. Svarade Niklas. Jag vill bara ge er en chans att komma tillbaka till den plats där ni hör hemma. Det är ju midsommarafton. Jag och mina damer skall leka av oss igen, och vi erbjuder er att följa med. Den störste medlemmen ur gänget hoppade upp från bänken. Han tog fram en cigarett, tände den och blåste rök i Niklas ansikte. – Du, sa han, jag vet inte vem fan du är. Men du skall få en chans att försvinna, med livet i behåll. Om jag vore du, så skulle jag utnyttja den. Niklas vände sig mot huldran och Rånja.
-Det här hade de aldrig vågat i sin rätta natur. Sa han med ett leende. Mina damer. Fortsatte han. Som om det vore en signal så tog huldran och Rånja av korken på varsin flaska källvatten och slängde innehållet över ungdomsgänget. –NEJ, NU JÄVLAR… Skrek den störste av dem. Han höjde näven, men hejdade sig snabbt.
–Grabbar! Skrek han. Det är ju näcken, huldran och skogsrået. Niklas tog än en gång fram fiolen och gned på strängarna. Något blixtrade till i gängets ögonvrår.
–Välkomna tillbaka. Sa Niklas. Så, då var vi väl alla samlade? Mot skogs!

På baksidan av en stripteaseklubb stod en gammal folkabuss. I den hoppade nu fyra kaxiga ungdomar, som egentligen var vättar under förklädnad. En servitris, skön som en huldra, ty det var vad hon var. En stripteasedansös som kunde förvränga huvudet på var man, med sin skönhet. Ty hon var egentligen ett av naturens undersköna väsen, -skogsrået. Och till sist en man, vars fiol kunde trollbinda alla som lyssnade. –Näcken.

De svängde snabbt ut på vägen, och körde ut från staden. Näcken satt med ena foten på handskfacket och spelade på sin fiol. Melodin från en glad polska fyllde bussen, och gjorde färden lite trevligare. Okej, sa skogsrået, när som de svängde in på en liten grusväg. Bryt era förklädnader. Känn hur skog och natur tar er tillbaka till vad ni egentligen är. Vättarna skrattade hest. Huldran började sjunga till näckens spel. Längre bort kunde de skymta vatten –Äntligen. Sa näcken. Jag har väntat på detta. Det känner jag verkligen nu. De svängde snart in på en parkering. I samlad tropp gick de bort mot campingen. På avstånd kunde de höra dragspel och ”små grodorna” När de kom bort till campingen så sa skogsrået. Nu stannar vi här några dagar. Nu lever vi ut vad vi är. Vi kanske kan stöta på mer oknytt här, som lever ut. Låt dem få göra det. Ikväll är det vår tid. Så skiljdes de åt, och gick åt varsitt håll

Den midsommaraftonen på Åsunda camping blev mycket speciellt. I skogskanten sprang några små figurer omkring, drack och skrattade hest. Ett flertal unga herrar stod och stirrade hålögt efter en ung vacker blondin som verkade snärja varje manligt hjärta. Och tittade man noga när hon böjde sig ner över någon så kunde man urskilja vad som såg ut som en svans under kjolen, eller en större hålighet bakom jeansjackan. Vid en sten i en bäck som rinner ut i Åsunda sjö, satt en naken man och spelade fiol. Ljudet fick många att börja dansa tills de svimmade av utmattning. På ett annat håll så gick en ung kvinna i mörkt lockigt hår och sjöng gamla glömda visor, och berättade gamla sagor om oknytt för de som ville höra. Och trots att mörkret än en gång flytt ljuset, så verkade det som om midsommarnatten aldrig ville ta slut.

Ja, är det så här näcken och hans vänner har det nu för tiden? Låt oknytt och andra väsen få härska under midsommarnatten. Låt näcken än en gång få spela på sin fela. Och låt åter midsommarnatten få vara en tid för magi och naturväsen.

För övrigt anser jag att midsommarbålen skall återinföras!!!