Om fornstora dagar

Hur många gånger kan man egentligen sparka in samma dörr?
Nationaldagen är åter här, och åter skall jag filosofera lite Jag tar en liten paus från det vanliga nörderiet här. Men låter en annan nörd ta vid.

Jag presenterar Johannes – Historienörden!
Historienörden i mig är en nationalromantiker. Och högaktar svensk historia från den tid då Sverige enades under en kung och fram till dess att vi importerade den franska fältmarskalken. Inte p.g.a. att Karl XIV Johan tillträdde i kungafamiljen och starten av ätten Bernadotte. Näe, men med 1800-talet så försvann något. Nämligen de fornstora dagarna. Vi förlorade de erövrade områdena åt bland andra ryssen. Tyskarna återtog (nästan) allt som vi tagit under tidigare krig – En åker sägs det dock att de missade. Så en liten jordlott i Tyskland skall teoretiskt sett fortfarande vara svensk mark. Saint Barthélemy i Västindien såldes till fransoserna. Tänk om vi hade haft den kvar. Det hade inte varit så pjåkigt! Mycket av detta skedde visserligen även under 1700-talet. Men i och med detta så blev vi det Sverige som vi är i dag – Plus Norge då, som vi lämnade ifrån oss först under 1900-talet. Men sen kom även stora fabriker under 1800-talet. Industrialismen tar vid, och det blir mer politik över allting. Sverige blir faktiskt lite tråkigare! Därför svalnar mitt intresse för svensk historia med 1800-talets början!

Tro fan att romantiken, som konstform, tog fart med 1800-talet. Det behövdes något att väga upp skiten med! Kulturen som kom under 1800-talet, gillar jag dock. Götiska förbundet, Esaias Tegnér, Frans Mikael Franzén, Viktor Rydberg och Richard Dybeck. De hade sin verkan under denna tid. Och innan dem hade vi Bellman, som föregicks av Lasse Lucidor. Mot slutet av 1800-talet, men med verkan under 1900-talet hade vi Evert Taube! Och så finns det de som undrar varför jag alltid säger att det var bättre förr?

Sverige har en historia vi kan och bör vara stolta över. De fornstora dagar som fanns under tre århundraden. Med Starten då Gustav Vasa väljs till kung 6/6 1523 och, mer eller mindre, fram till de dagar då Gustav III blir skjuten under en maskeradbal på slottet. Jag vet att ytterligare två kungar följer på honom innan Karl XIV tar vid, men de känns mera som i en övergångsperiod från de fornstora dagarna till 1800-talets tristess. Gustav IV blir avsatt i en statskupp 1809 och Karl XIII sitter bara av tiden, plus att han avsade sig kungamakt till regeringarna. Inte mycket att hänga i granen alltså.
-Men vet att Vasablod, om än mycket utspätt, fortfarande rinner genom det svenska kungahuset. Det är tyvärr inte alltid via svärdssidan, men ändock vasablod. Skall vi än en gång bli vad vi var, som vår nationalsång säger, så tycker jag nog att det är värt att hålla kvar vid.

Från Gustav I av Vasa så rinner en historia som jag alltid omfamnat med intresse. Jag slukar historiska anekdoter med god aptit. Jag kräver inte alltid full historisk korrekthet, varför jag kan sitta och mysa åt berättelserna om Gustavs äventyr i Dalarna i flykt undan de danska knektarna. Historierna om Karl XII bravader mot ryssen, Gustav II Adolfs intåg i de tyska markerna i kamp mot katolikerna, Karl X tåg över bält med man och kanoner mot Danmark, Gustav III kulturomfamningar och franskvurm. Jag älskar alla dessa historier.

Men Sverige är mer än bara fornstora dagar. Vi har en natur av sällsynta mått också. Vi har blivit välsignade med fyra årstider. Från bördig jord i Skåne, till de norrländska fjällen. Och där emellan skog och sjö. Att sitta vid en liten skogstjärn i sommarkväll, som att stå uppe på en snöklädd fjälltopp, medan solen gnistrar i snön och andedräkten står ur munnen. Jag älskar bägge sakerna lika mycket! Eller som Evert Taube sa ”Kalla den änglamark eller himlajorden om du vill” Och en sådan sak som allemansrätten. Du får gå i skog och mark utan problem. Inför skogens snår är vi alla jämlikar oavsett om vi äger marken eller inte. Värt att bevara? Absolut!

Detta är det Sverige vi bör prisa och fira idag. Men inte är det så. Rädslan för rasism tar över så pass till den milda grad att en del kommuner använder dagen för att uppvisa andra kulturer än just den svenska. Andra kallar den för internationaldagen. Enda gången nationalism och patriotism inte ses med onda ögon är vid landskamper och eurovision song contest. Att vi sedan firar nationaldagen tack vare byråkrati (Regeringsreformerna 1809 och 1974) och inte att Vasa befriade oss från dansken, gör ju inte saken bättre. Näe. Byråkrati får inte vara anledningen till ett firande. Jag kan för mitt liv inte kunna se det på det sättet. Ändra på anledningen tack. Låt oss fira till minne av Gustav Vasa.

Ett land! Ett folk! Med fornstora dagar i ryggsäcken och stora dagar i framtiden. Låt namnet Sverige än en gång, ärat, flyga över jorden.

Länge leve Konungariket Sverige