En midsommarsaga

Så var det då åter midsommar.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Midsommar bör firas under sommarsolståndet. Då är det den astronomiska midsommaren! Jag gillar midsommaren. Nu är det som ljusast. När jag skriver detta är klockan närmare tio på kvällen. Tror ni att det går att erfara? -Knappast.

Jag är en romantiker. Jag gillar sagor och folklore. Jag gillar tanken på att naturens varelser lever upp under dessa nätter. Förra året så skrev jag en midsommarsaga, i vilken jag gav ett svar på vad näcken och skogsrået gjorde nu för tiden, när knappt någon längre tror på dem. Vad de uppehöll sig med i vår värld. Men vad händer när någon av oss irrar sig in i oknyttens värld? Det får bli årets midsommarsaga.

-Kom igen, Anna… Snälla? Den lilla flickan tittade upp på sin 13 år äldre kusin med bedjande ögon.
-Men Emma, allvarligt? Tror du verkligen på gammalt skrock? Är du beredd att gå genom sju gärdsgårdar för några blommor?
-Mmm! Sa Emma och nickade tydligt.

Hela släkten skulle precis börja gå hem från det stora midsommarfirandet på Strandängen vid Trehäradssjön. Ungefär tre kilometer bort låg släktgården. Anna vände sig till sin mormor –Mormor. Du kan mycket om midsommartraditioner. Vad vet du om blomplockandet? Den äldre damen log mot sina barnbarn och sade. Sju olika blommor, från sju olika gärdsgårdar. Och de skall plockas under tystnad.
-Klarar du det, Emma? Anna vände sig snabbt mot sin lillkusin som stod bredvid och lyssnade. Hon nickade. –Har du gjort det, mormor? Frågade Emma. Mormor nickade och skrattade till. Jo då. Flera gånger. Senast var för 57 år sen.
-Fungerade det? Frågade Anna med ett leende. –Drömde du om din tillkommande?
–Hur tror ni att jag träffade er morfar? Sa mormor. Den äldre mannen som stod brevid och lyssnade hostade till. –Det har du aldrig nämnt förut, Josefine. Att du såg mig i en dröm. –Jo, det sa jag! Hävdade mormor bestämt. Jag sade att du var mina drömmars man!
ja, men inte att du hade drömt de drömmarna på grund av blommor under kudden vid midsommar. – Näe, då hade du väl trott att jag var galen. –Näe, det upptäckte man ju några år senare! Hö, hö, hö! Skrockade gubben. –Gubbstrutt! Sa mormor och log.

Anna suckade och log åt sina morföräldrars lilla gnabb. –Okej, Emma. Vi plockar väl lite blommor. Men bara om du får för din mamma. Den lilla flickan sprang iväg mot en av bilarna där hennes föräldrar höll på att packa in korgar och stolar i bagageluckan. Efter någon minut kom Emma tillbaka med ett stort leende. –Anna! Hördes en röst. Det var hennes moster, Emmas mamma Sara, som ropade. –Håll ett litet öga på henne. –Absolut! Svarade Anna.
-Så hur går vi enklast tillbaka till stugan via sju gärdsgårdar? Funderade Anna högt. Mormor var inte sen att hjälpa till. –Gå längs med vägen till stugan till nästa gärdsgård. Då är ni framme vid Hanssons hage. Ta det lugnt bara. Han har sina får på bete där. Sen så går ni mot norr ytterligare en gärdsgård. Sen så svänger ni av åt öster och tar tre gärdsgårdar åt det hållet. Sen så svänger ni söderut, och tar de två sista gärdsgårdarna åt söder. Sen har ni ett skogsparti på västra sidan. Och bakom det, så ligger vår gård. En karta över området hade tagits fram och lagts på motorhuven. Mormor pekade ut vägen på kartan med ena fingret och med andra pekade hon ut riktningen över fälten. Anna studerade kartan, jo då, hon förstod vägen. Så åkte bilarna med resten av släkten iväg. Kvar stod Anna och Emma. Så började de gå ner längs med vägen. Fågelkvitter hördes, och solen stod högt på himlen, när de nådde fram till den första hagen. Lite längre bort så såg de får som gick omkring. –Okej, Emma, sade Anna. Här är första gärdsgården vi skall passera. Och kom ihåg att vi skall vara tysta om det här skall fungera. Vi skall inte ens viska. Inte ett ord nu förrän vi kommer hem till stugan. Emma nickade och drog ihop ett osynligt blixtlås över läpparna. Anna log och sa –Det är blomplockardags.

Hon lyfte över sin kusin över det gamla staketet, och klättrade sedan själv över. Anna blickade ut över hagen. Det var fullt av ängsblommor på marken. Frågan var bara vart hon skulle börja. Emma hade redan ryckt upp en blåklint och gick med raska steg genom hagen. Anna log och plockade upp en blåklint hon också. Fåren tittade nyfikna på de bägge flickorna som gick genom deras hage. Men de höll sig på avstånd och bräkte lite då och då. Så kom de fram till nästa staket. De klättrade över och fortsatte. Här blev det lite knepigare. Det var mest gräs här. Men några prästkragar gick att hitta på spridda områden. En komocka visade att kreaturen hade rensat de flesta blommor strax innan. Så vek de av mot öster och sicksackade mellan brännässlor och komockor fram till staketet. Hage nummer tre gav dem varsin styvmorsviol.

Anna tyckte att Emma skötte sig riktigt bra. Inte ett ord hade sagts på säkert femton minuter. Vilket nog nästan var rekord för den tjejen. Den fjärde hagen, som också var den största av dem, var som ett hav av blommor. Mormor hade nämnt i förbifarten att det kunde ta nog tio minuter att bara gå igenom den. En bit in i hagen stod en stor sten. Anna tog tag i Emmas axel och ledde henne till stenen, och visade att hon skulle sätta sig på den. Sedan plockade Anna en stor bukett blommor, och började binda en krans. Hon hade lärt sig tekniken för några år sen, och behärskade den nu ganska bra. Så gav hon kransen till Emma, som stolt placerade den på sitt huvud. Hon band en till sig själv också. Så gick de vidare. En blåklocka blev nästa blomma i deras drömbuketter.

De var på väg över till nästa hage när Emma hejdade sig och sin kusin. De höll på att fortsätta mot fel hage. De vände sig mot söder och gick längs med ena gärdsgården tills de kom till den näst sista hagen Bort mot öster så såg de en bondgård. Det var nog gubben Hanssons gård. Så det var Hanssons djur som de stött på och sett spåren av. Så kom de till staketet till den femte hagen. Emma klättrade över. Anna kände att hon hade fått en energi hon ville leva ut. Som om en midsommaranda hade fångat henne. Medan Emma höll på att byta sida på staketet så tog Anna sats och sprang emot staketet när hon kom fram till staketet så tog hon tag om översta slanan med ena handen och svingade sig sedan över det avgränsande bygget. Emma tittade storögt på sin kusin. Aldrig skulle hon kunnat tro något sådant om henne. Emma skulle precis till att säga något när Anna spände ögonen i henne och satte pekfingret för munnen. Emma satte sina händer snabbt för munnen. Anna fortsatte att förvåna då hon sågs hjula fram över ängen och avslutade allt med en volt. I farten hade hon till och med fått med sig sin femte blomma. En gullviva. Emma var helt förbluffad. Hon bet sig i läppen för att inte uttrycka all sin beundran för sin kusins konster. Anna pekade ut en blomma åt henne, som hon kunde plocka. I den sjätte hagen låg en tjärn. I den fanns faktiskt några näckrosor. De hjälptes åt att plocka varsin näckros. Så kom de till den sjunde hagen. Där fanns det åter ett hav av blommor. Anna gick igenom sin kunskap av flora och bestämde sig för att plocka en mandelblomma till sig själv. Hon pekade ut en kattfot till Emma, så att buketterna inte helt identiska.

Så svängde de strax av mot skogen i väster. Snart kunde de se släktgården. Anna stannade till och gick igenom blommorna. En blåklint, en prästkrage, en styvmorsviol, en blåklocka, en gullviva, en näckros och en mandelblomma. Jodå det var en bra bukett. Hon tittade på klockan. Det hade gått närmare en och en halv timma. Och Emma hade varit knäpptyst hela tiden. Fantastiskt. Anna petade Emma på axeln och drog pekfingret och tummen längs med munnen och öppnade den, för att visa att hon nu kunde få börja prata igen. Men ingenting fanns ännu att säga. De gick upp i tystnad till huset.

-Välkomna tillbaka! hördes mormors röst när de kom in i köket, där kvällsmaten höll på att förberedas. Hittade ni några blommor. Anna nickade. Det gick faktiskt riktigt bra. Var ni tysta också? Frågade Emmas mamma Sara med ett leende, där hon stod och skrubbade potatisen. -Emma var knäpptyst hela tiden! Sa Anna stolt. Men ni har ju varit borta i över en timma. Sa Sara. Inte har hon varit tyst hela tiden? -Jo, jag var tyst hela tiden. Sa Emma med Stolt röst.
-Hon var jätteduktig. Sade Anna. Gå in och lägg dem under era kuddar nu, sa mormor, så kan ni berätta om hur det gick sen vid maten. Anna gick in på sitt rum och lade blommorna under kudden. Sedan tog hon fram mobilen, gick in på Facebook och skrev som status: "Har precis plockat sju blommor från sju gärdsgårdar." Så gick hon ut på verandan. Emma satt och berättade för sin mamma om Annas kransbindning och hjulande. Sara tittade upp mot Anna –Inte visste jag att du kunde cirkuskonster, Anna. Sade Sara. –Man lär sig lite mer än bara studier på högskolan. Sa Anna och log. Vi har hållit på med lite spex. Och då var det bland annat en som lärde oss att avsluta hjulande med volter. –Kan du visa igen? Jag blir nyfiken! Sade Sara. Anna log och tog sats. Än en gång grep den där midsommarkänslan tag i henne, och hon kände att hon levde. Hon sprang och böjde sig framåt. Kände hur händerna tog tag i marken och bena lättade från den. Så snurrade allt runt två tre gånger, innan hon i sista hjulningen aldrig tog tag i marken utan lät farten och cirkulationen ha sin gång. Hon landade snabbt på fötterna och pustade ut. Från verandan hördes skratt, applåder och jubel. Det var flera som hade sett hennes lilla uppvisning. –Hade jag inte vetat bättre, så hade jag trott att midsommarens oknytt farit i dig, sade mormor. –Det kanske de har. Sa Anna med ett finurligt leende.

Så lades kött på grillen och snart dukades bordet med allt som hör en grillfest till. Framåt 22:30 så förflyttade sig sällskapet in i huset och fortsatte diskussionerna. Och först framåt tolv så började man bryta upp, och de alla gick till sina rum. Anna gick in på sitt rum och satte sig ner på sängen. Hon tittade in på Facebook. Statusen om blommorna hade fått 20 gillningar och 12 kommentarer. ”Vad gulligt”, ”Ha ha” ”Säg om det lyckas” och ”Vi ses i dina drömmar” var några av de kommentarer hon fått. Hon log och gjorde sig i ordning för sängen. Så kröp hon strax ned under täcket och slöt ögonen

Anna satte sig kapprakt upp i sängen. Den gamla väckarklockan bredvid sängen visade på strax innan tre. Men med tanke på hur ljust det var ute, kunde det lika gärna vara strax innan tre så väl på eftermiddagen som på natten. En titt på mobilen visade dock att det var på natten. Hon hade sovit i ungefär tre timmar, och var nu klarvaken. Hon satte sig på sängkanten. En lätt bris blåste in igenom fönstret. Hon kände att hon måste ut. Hon smög bort mot dörren på det knarrande golvet. Det var helt tyst i huset, bortsett från snarkningar från lite spridda rum. Så öppnade hon försiktigt dörren och gick ut. Hon gick över det daggvåta gräset på gården. Utan att tänka så gick hon ned mot vägen och klättrade över en gärdsgård. Det var som om något kallade henne. Hon visste inte hur hon gick, bara att hon skulle gå så som hon gick. Hon klättrade över gärdsgårdar och gick längs med små skogsstigar hon inte kände till.

Plötsligt var hon framme vid Strandängen, där hon var ungefär tolv timmar tidigare. I dimman kunde hon skymta midsommarstången. Hon stod och tittade på den i några sekunder. Plötsligt så kunde hon se något röra sig i dimman. Hon gömde sig bakom en stor sten. När hon tittade fram bakom stenen, så fick hon se två nakna kvinnor gå runt stången. Och vid sidan av satt en man, även han var naken. Anna gömde sig snabbt igen –Vad tusan är detta? Tänkte Anna för sig själv. Hade hon hamnat vid någon form av midsommarorgie? Så hörde hon hur en fiol började spela. Hon tittade fram och såg hur mannen hade börjat spela. Kvinnorna gick runt stången, och det verkade som om även dimman rörde sig till musiken. Fler figurer började dyka upp runt stången. Några av dem var små, andra var av manshöjd. Så svängde en av kvinnorna runt, och Anna fick se något som fick henne att haja till. När kvinnan vände ryggen mot henne så fick hon se att hon hade en svans och att hennes rygg var ihålig. Det saknades helt enkelt en rygg. Sällskapet runt midsommarstången måste ha hört hennes förvåning. För spelmannen tystnade och alla stannade upp.

Nu såg hon hur verkligen dimman rörde sig. Den lättade runt midsommarstången och drev bort mot henne. Den stannade över stenen och sänkte sig ner runt henne. Hon tyckte sig höra röster. Flera svaga röster som tillsammans pratade. ”Här. Här. Här.” Spelemannen reste sig och ropade: -Kom fram, du är avslöjad! Eller är det kanske vi som är avslöjade? Han skrattade. Anna reste sig och gick sakta fram. Sällskapet runt midsommarstången tittade på henne. Och hon hörde hur de pratade sinsemellan. ”En människa”? ”Är hon från trakten?” ”Hon känns bekant.” En av kvinnorna höjde handen och manade till tystnad. –Kom! sa hon. Vi är inte farliga. Inte längre i alla fall. Mannen kom fram. Han log. Ett stort och vackert leende. Unga dam, sa han. Välkommen till vårat midsommarfirande. Får jag presentera oss. Där borta ser du vättar. Vi har skogsrået och vattenrået. Han pekade på två vackra kvinnor, med stora rådjursögon. De såg ut att vara i Annas ålder. Det vi ser som dimma är våra vackra älvor. Där borta står vår berättare, huldran. Och vi har vår hamnskiftare här någonstans. Han tittade sig omkring. –Hörru, kameleontfejs! Visa dig för vår gäst. Ett rådjur gick fram emot Anna. Det stannade framför henne och ställde sig på bakbenen, för att sedan ändra form till att se ut som Anna själv. Anna ryggade bakåt lite. Mannen skrattade. Och själv är jag näcken. Ja, vilket kanske syns.

Näcken fortsatte: -Du kanske har hört om midsommarens och framför allt midsommarnattens magi. Den är fullt verklig. Vi lever och verkar vid sidan om er. Men vi visar oss inte för vem som helst. Bara några få har turen att få se oss. Frågan är bara varför du valde att gå hit till Strandängen mitt i sommarnatten. Det kan ju knappast vara för att se oss. Anna svalde. Skogsrået kom fram och lade sin hand på Annas axel. -Hon är alldeles för skrämd för att prata. Sade skogsrået. Men jag känner ingen ondska. Men en annorlunda anda finns i henne… -Mormor sade något om att oknytten verkat fara i mig. Sade Anna plötsligt. Näcken spärrade upp ögonen. –Oknytten? Det är ju vi? Är det någon här som känner sig skyldig. Näcken tittade sig strängt omkring. En litet dimmoln lossades från resten av dimman och svävade fram till näcken. Och än en gång hördes flera röster som sade simultant –Sju blommor. Sju ängar. Rent sinne. Vänlig själ. Näcken skrattade högt. -En blomplockerska. En sådan tror jag inte vi har sett här på över femtio år.

Femtiosju år, för att vara exakt. Hördes en muttrande stämma. Och ut ur ett buskage tittade en lite gubbe fram. Han hade ett grått skägg och var klädd i ljusa kläder. Näcken tittade ner på gubben. –En gårdstomte? Ni har aldrig varit mycket för midsommarfirande. Gubben skakade på huvudet. -Näe, det stämmer. Men vi håller efter vårat gårdsfolk. Jag kommer från Saksbo. Det här är Anna. Hon är barnbarn till Josefin Saks, som ni träffade för femtiosju år sen. Anna tittade ner på den lilla gubben. Trots sin ringa storlek, ingav han respekt. Och hon kände igen honom, fast mer som den lilla trädgårdstomten som stod i sommarstugans blomsterland. Huldran hade gått fram till Anna. Hon sniffade runt henne. -Älvorna talar sanning. Jag känner doften av sju olika ängar på hennes hjässa. Tomten ryckte lite lätt i Annas pyjamasbxor, för att påkalla hennes uppmärksamhet. -Anna, Din mormor vaknar snart. Och då måste du vara tillbaka, annars blir hon orolig. Då så, Anna. Sade näcken. Vill du se din tillkommande? Vi har kraft och makt att visa upp en bild av honom. Anna nickade. –Jag skall väl erkänna att jag är nyfiken. –Hamnskiftare. Visa en bild av Annas själsfrände. Hamnskiftaren ställde sig framför och ändrade form. Från att sett ut som Anna, så ändrade nu skiftaren sitt utseende till att bli en mörkblond yngling. Så log hamnskiftaren. -Känner du igen honom? Frågade näcken. –Näe, sade Anna. Vem är han? -Det vet vi inte! svarade näcken Vi kan visa en bild. Men ingenting mera. Så det är ditt jobb att hålla utkik efter honom. Hamnskiftaren, lyfte nu armen och visade en tatuering av ett ljuslåga på högra överarmen. Så hördes ett varmt skratt från honom, och han sade med en uppländsk dialekt. -Vem jag är, vet jag inte. Men till röst och utseende är det detta du får hålla utkik efter. –Tja, det där kan nog hjälpa också. Sade näcken med ett leende. Så ställde sig ynglingen på sina knän, satte händerna i marken och ändrade sig till att åter bli ett rådjur. –Anna, vi måste tillbaka till Saksbo nu. Hördes gårdstomtens röst. Anna vände sig mot tomten. –Led vägen. Sade hon.

–FARVÄL ANNA! Hördes näcken och råen ropa. -Och glöm inte midsommarnattens magi! Lade näcken till. Den lilla gårdstomten och Anna försvann bortåt mot vägen. Och det sista Anna hörde var hur näcken åter började spela på sin fiol. Den lilla gårdstomten sprang in i skogen. Det här är en genväg till Saksbo. Skynda, fort! De småsprang genom en snårskog, Sprang upp för en annan gård och sedan in i skogen igen och någon minut senare, så kom de upp vid släktgården. –Anna. Hördes gårdstomtens röst. Kom ner hit. Vi skall prata lite. Ansikte mot ansikte. Anna satte sig ner på knä i det daggvåta gräset. Tomten log. Medan du ändå är här nere rulla dig i daggen, så håller du dig frisk i ett år. –Va? Anna tittade på tomten. –Minns midsommarnattens magi, som näcken sade. Sa tomten och log. Anna lade sig ner och rullade ett par varv. –Bra. Sa tomten. Nu är det så här, att du har nog sett för mycket för ditt förstånd. Pratar du om detta så kommer du att ses som tokig. Därför kommer du få äta lite av en ört. Du kommer bara att minnas fragmentiska saker. Bland annat då hamnskiftarens utseende och röst. Och även något om midsommarnattens magi. Du kommer tro att det var en dröm. Tomten grävde i en läderpung som hängde på bältet, och tog fram några blad från en växt. –Tugga och svälj. Det här har även en sövande effekt. Du kommer att somna snabbare än på en ekonomiföreläsning. Anna stoppade in bladen i munnen och gjorde som gårdstomten sade. Tomten hjälpte henne in till sängen, innan han själv försvann.

Några timmar senare väcktes hon av lillkusinen Emma –Anna, Vakna. Moster säger att du måste gå upp nu. Klockan är snart tio. Anna skruvade på sig och sträckte på sig i sängen. När hon drog med handen längs med sängkanten, så fick hon med sig prästkragen som stack ut under kudden. Hon tittade på den och log. Sen satte hon den i håret på Emma och reste sig och gick ut i köket. –God morgon, hälsade morfar. Har du sovit gott. Anna gäspade och nickade. –Har du drömt om någon speciell? Frågade mormor med ett leende. Anna funderade. -Jag har drömt. Sade hon. Men det är inte mycket jag minns från den. Men något om en man med en tatuering, och om midsommarnattens magi. Mormor tittade upp –Vad sade du? Morfar skrattade –Midsommarnattens magi? Jag tror att blomplockandet satte lite griller i huvudet på dig min vän. Men lite folksaga skadar inte. Lade han till. -Låt sommarnatten få vara magisk om du vill. Om inte annat så är den i alla fall vacker!

Låt midsommaren få vara magisk, och låt våra oknytt få leva upp under natten som är.
Livet är dessutom för kort för att slösa bort vackra sommarnätter på att sova. Låt sommarens och årets kortaste nätter vakas ut. Det skall jag göra. Jag skall se mörkret komma och försvinna. Vem gör mig sällskap?

För övrigt så anser jag att midsommarbålen bör återinföras!